Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kristian Wedel: Apan som blåste GP

Inledningsvis åt han färgen. Men sedan kom han igång.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Dacke och Pierre Brassau. Bild: Kamerareportage
Dacke och Pierre Brassau. Bild: Kamerareportage

Det där med dålig stämning är aldrig något vidare. Särskilt inte om man själv är orsaken.

Ännu värre är det när stämningen inledningsvis varit god. Fallet blir liksom hårdare då, när man kliver ner i det berömda Magdeburgerspelet och förefaller oförmögen att dra upp foten utan att alstra det mest hänförande missljud.

Som häromdagen.

Göteborgs-Postens kulturredaktion sammanträdde. Någon hade skrivit en artikel om en norsk gallerist som egenhändigt målat tavlor och sedan diktat en meritförteckning för den fiktiva konstnären. Duperade konstköpare hade gladeligen beundrat och köpt dessa dukar som galleriägaren hade hemslöjdat.

Stämningen på Göteborgs-Postens kulturredaktion var så jovialiskt stämningsfull som den blott kan vara när man avnjuter roliga fadäser i främmande land i allmänhet och Norge i synnerhet.

Detta möte var förstås inte ett möte i den så kallade verkligheten, ty där möts ingen längre.

Vi satt hemma vid våra skärmar och tittade på varandra. Men stämningen var sådan att om det vore möjligt att servera en vetelängd med mandel, så hade det funnits en vetelängd med mandel. Vetelängdens idé (och mandelns) svävade som en digital astralkropp över oss.

Det var då jag förstörde stämningen.

Ty jag påminde om att det största av pladask i detta avseende inte har ägt rum i Norge, utan i Göteborg. Det var en formidabel blåsning. Offret för blåsningen var Göteborgs-Postens kulturredaktion.

Ingen (nästan) har gjort bort sig mer i konsthistorien än Göteborgs-Postens kulturredaktion.

Av skäl som för mig är fördolda är detta ingen berättelse som ofta traderas på Göteborgs-Postens redaktion. Det är ju bara 57 år sedan.

Då, det vill säga för 57 år sedan, präglades det offentliga samtalet av den så kallade ”spontanistiska konsten”.

I kvällstidningen GT skrev vid denna tid kåsören ”Dacke”. Dacke ansåg att de spontanistiska tavlorna var kejsarens nya kläder. Det fanns därtill en viss antagonism mellan GP och GT. Den allmänna uppfattningen på GT – har jag från säkra källor – var att GP:s redaktion var mallig.

I katalogen angavs att konstnären var född år 1928 och hade gjort studieresor till Afrika.

En strävan att skoja med både den spontanistiska konsten och Göteborgs-Postens kulturredaktion tycks ha föresvävat Dacke när han kläckte sin idé. Han har själv skildrat hur han gjorde i ”Mina dårskaper” (Tre Böcker Förlag 1993) – ett verk som för evigt kommer att ligga på min topplista över journalistmemoarer.

De insvurna var – utöver Dacke själv – en göteborgsk galleriägare och en djurskötare i Borås djurpark.

Och den treåriga schimpansen Peter.

Dacke for till Borås med dukar, penslar och akrylfärg.

Inledningsvis åt schimpansen Peter färgen. Men sedan kom han igång. Med dubbelfattning fyllde han dukarna. Schimpansen Peter, klädd i artistisk mössa, konterfejades tillsammans med kåsören ”Dacke”.

På vernissagen i Göteborg var det sedermera sherry och kakor och trängsel. Mest uppmärksamhet tilldrog sig fem dukar av den spontanistiske Parismålaren Pierre Brassau. I katalogen angavs att konstnären var född år 1928 och hade gjort studieresor till Afrika.

Jag vet vad Göteborgs-Postens recensent hette. Men någon solidaritet har vi trots allt över generationsgränserna. Jag tänker icke skriva ut hans namn. Han skrev:

”Pierre Brassau breder på med kraftiga tag men också med klar beräkning, man skulle vilja säga att hans penseldrag vrider sig med en vildsint kräsenhet på duken.”

Pierre Brassaus identitet – inklusive bildbevis från ateljén i aphuset – röjdes några dagar senare i GT:s söndagsbilaga.

Göteborgs-Postens svårt tilltufsade medarbetare försökte hävda sig genom att framhålla att Pierre Brassaus tavlor var de bästa på vernissagen. Det var ett matt försvar.

Konstnärernas riksorganisation (KRO) polisanmälde kåsören Dacke. Han friades. Det är inte olagligt att skoja.

Apan Peter kunde inte hantera kändiskapet. Han blev argsint och fick flytta till ett litet zoo i en förort nära Manchester.

Det är oklart om han fortsatte att måla.

När jag berättade denna historia blev det mycket tyst på det digitala mötet på Göteborgs-Postens kulturredaktion i april år 2021.

Sedan sa någon:

– Det är ju diskriminerande mot apor ju. Nuförtiden skulle ingen komma på tanken säga att en apa inte kan måla.

Nej. Kanske inte.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.