Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/9

John Brovik: ”Ångaren rände rakt upp på berget”

Måseskär är västkustens vackraste vy - men vädret är mördande.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Det sitter en mås på fyrens kopparhatt. Jag såg när den landade. Hur den bröt sig loss ur molnet av måsar som steg och föll över Måseskär, den berömda fyrön två sjömil från Käringön.

Fågeln dök brant, gjorde en tvärsväng, vinklade vingarna, landade obesvärat. Verkade vara en speciell mås, lite större, fräckare, fick mig att tänka på Jonathan Livingstone Seagull. På den solitära flygaren i Richard Bachs berömda kortroman Måsen, berättelsen om fågeln som ville utforska flygningens allra innersta hemligheter.

Det finns bara plats för en enda mås allra överst på ett av Bohusläns mest ikoniska byggnadsverk, på den rödvita fyren på Måseskär. Fyren har en stolt hållning, en särskild spänst i uttrycket. En stram, grafisk signal i landskapet som kapslar in över hundrafemtio år av dramatisk fyrhistoria på Västkusten.

Den drygt 21 meter höga fyren ritades av Gustaf von Heidenstam, överingenjör på Sjöfartsverket. Fyrbyggaren var mycket medveten om sitt värde, om sin geniala byggmetod. I sitt patentbrev skriver han: ”Exempelvis må anföras, att ett dyligt jerntorn med 8 våningars höjd blifvit af undertecknad med en arbetsstyrka af 15 man, uppsatt på 12 arbetsdagar under sistlidna års sommar.”

Tolv dagar för en fyr! Det kunde ta månader och år att bygga en stenfyr, det här var framtiden.

1978 släckte Sjöfartsverket Heidenstams fyr. En vit fyr i glasfiber med fyra röda vingar kom på plats en kort bit från den gamla fyren.

Den ser ut som en nyårsraket som precis landat på berget.

Kontrasten är slående. Sjöfartsverkets nya är praktisk, pålitlig, motståndskraftig, säkrad med hårdspända rostfria vajrar. Heidenstams gamla fyr är så vacker. Så formsäker. Så elegant i varje liten detalj. Men hårt utsatt för sol, vind, vatten. Det rostar, rostar.

En vit motorsnipa lämnar den grunda hamnen när vi ror in. Två små barn, två vuxna ombord. Snipan knattrar vant mellan alla grunden rakt in mot Käringön. Några andra människor ser vi inte på ön.

Fåglarna har tagit över ön helt idag. Skeppshunden är besvärad över all denna luftburna uppmärksamhet. Det är måsar, trutar som yr runt i luften. Som lågsniffar över min vita keps. Som sitter stilla i hundratal på klippan och tittar på oss som i Hitchcocks fågelfilm.

– Måsarna, de sjunger inte, sa en fiskare till mig på södra kajen i Grundsund, nyss hemkommen från fisket vid Rockall. De svär!

Hamnbassängen är grund, vattnet skimrar i grönt. En låg mur skyddar mot havet, en postlåda hänger lite på sned vid krönet. Betongen på den inre piren håller på att brytas ner, rostiga armeringsjärn sticker ut som revben. Det är brutalt, klippor, sten, betong; människan känns som en parentes, som en tillfällighet härute.

Några meter längre in i hamnen, en kran med taljor och block. Här fick fyrfolkets båt lyftas upp när vinden bet i och sjön gick hög. Samma typ av kran såg jag på Islandsberg, fyrfolkets snabba lösning i en omöjlig hamn.

Fyren på Måseskär speglar det definitiva, det exakta i en osäker havsvärld med svår insegling.

Måseskär! Det var ett tag sen. Jag har undvikit platsen ända sen den gången när vi nästan tappade masten här, rätt nära en bränning strax norr om ön. Vi hade haft en fantastisk segelvind från Soten, förbi Smögen och nu skulle vi in mot Mollösund och Stigfjorden.

Men vinden ökade. Vi fick en okontrollerad gipp. Blocket på storskotet for över levangen med en skarp smäll. Vår båt ryckte till, allt svajade, det kändes för ett kort ögonblick som om masten skulle brytas av.

Precis det som hände Kryssarklubbens ”Gratitude” förra året alltså. Masten på kuttern gick av i en vändning, men den vana besättningen klarade snabbt upp allt. En ny mast växte på Hallandsåsen. Jag såg hur den hyvlades till utomhus på Nya Varvet, ett vackert arbete.

Nu är det mitten av juli, nu vågar jag mig ut mot Måseskär igen. Sjöräddningens väderapp talar ju om 30 grader i luften, om en svag bris på 4 meter i sekunden från nordväst. Idag känns Måseskär tryggt.

Från hamnen löper smala betongstigar över ön. Förbi de steniga odlingslotterna, förbi fyrfolkets hus, bagarstugan, maskinhuset, krutboden, allt skyddat nu när fyrplatsen blev statligt byggnadsminne för några år sedan. På nästan varje byggnad sitter grå fågelholkar, ibland tre på en gavel; jag har aldrig sett så många holkar på en gång.

Ett räcke med grov vajer löper längs betongen bort mot kanonen och misthuset. Vajern behövdes när man tvingades ut att sköta fyr och signalering i mörker, dimma, storm, skitväder.

Fyren på Måseskär speglar det definitiva, det exakta i en osäker havsvärld med svår insegling. Här finns bränningar och skär, grundklackar och brott. En gråsvart, taggig bohuskust. Livsfarlig för tunga skutor och fartyg från förr med svaga maskiner i hård pålandsvind, vraken ligger tätt härute.

I februari 1926 hamnar ångfartyget ”Svecia” på Härmanö huvud lite norr om Måseskär i en svår sydlig snöstorm som helt suddade ut fyrljuset. Händelsen finns återgiven i en dramatisk oljemålning på Gullholmens konstmuseum.

– Ångaren rände rakt upp på berget, berättar Sune Johansson för oss inne på museet, och livräddningskryssaren ”Justus A Waller” från Käringön var där på en halvtimme. I stormen och tumultet blev en av livräddarna kvar uppe i styrhytten på vraket, Fritz Jakobsson från Mollösund. Det var som Blue Bird av Hull förstår du, taget rakt ur verkligheten. Nästa dag var man tillbaks och lyckades få med sig Fritz. Han fick en stor konjak, han överlevde. Men blev aldrig sig lik efter den natten på ”Svecia” när han rev sönder byxfickorna och stoppade tyget i öronen för att slippa larmet när ”Svecias” skrov bröts ner i orkanvindarna.

Nya pengar ska rädda Måseskär

1865 stod fyrplats Måseskär klar med sitt röda fackverk och torn. Några år senare tillkom de karakteristiska vita banden på fyren för att skilja den från Pater Noster och Väderöbod i dagsljus.

När den nya 13 meter höga plastfyren landade på ön med hjälp av helikopter 1978 försvann behovet av den gamla Heidenstammaren. Fyren stod inför pensionering, kanske skrotning. Men engagerade Käringöprofiler ville annat och bildade den ideella Stiftelsen Rädda Måseskär 1988.

Fyrar berör, skapar engagemang. Jag har sett det tidigare. Föreningar som bildats för att rädda en gammal uttjänt fyr från skärbrännarna och skroten. Så var det på Lilla Kornö.

På Skalhamn, på Räbbehuvud. Det är härligt att se.

Sjöfartsverket gav en grundpeng och slöt ett avtal med Stiftelsen som skulle ansvara för underhållet på ön. Folk satte axeln till med pensel, handskar, skyddsglasögon och färgskrapa. Företag gick in med bidrag. En omfattande renovering kunde starta på plats, ett lyckat kulturarbete blev det.

Stiftelsen upphörde 2021. Idag finns den nybildade föreningen Måseskärs vänner på plats för att driva Västerhavsveckan på ön. En medlem i föreningen gör tillsyn åt Sjöfartsverket som har drift- och fastighetsansvaret på Måseskär.

Västerhavsvindarna biter hårt i fackverk och stag. Det finns en vindmätare på en tio meter hög stång en bit öster om Heidenstammaren. 1 oktober 1977 registrerade mätaren 33 meter i sekunden, tunga orkanvindar som rev och slet i fyren. Det utsatta läget kräver alltså stora resurser på fyrplatsen som blev statligt byggnadsminne 2017.

- Det behövdes nya insatser, säger Alexandra Casteborn på Sjöfartsverket när jag får tag på henne på mobilen för att höra hur det står till med Måseskär idag. Det blev för omfattande för Stiftelsen.

Alexandra Casteborn är förvaltare på Sjöfartsverket för alla byggnader på Måseskär och hon har goda nyheter för alla som har känsla för Måseskär.

- Fyren och byggnaderna planeras att renoveras efter att Vårdprogram tagits fram tillsammans med Riksantikvarieämbetet och beslut om budget finns. Det kommer att röra sig om mycket stora belopp för att återställa Måseskär i ett bra skick.

Det blir dyrt alltså. Men unika Måseskär är värd att bevara. Så nära pulsen på Käringön, ändå så avlägsen. En utsatt plats som berättar om livet i Bohuslän från förr där ett fyrblänk kunde betyda allt.

John Brovik

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.