Jag har precis satt mig för att skriva när molntäcket spricker upp. Det gäller att passa på. Jag slänger datorn i soffan, drar på mig ytterkläderna och går ut. I samma ögonblick som jag stiger utanför dörren går solen i moln och utanför kiosken på hörnet känner jag den första droppen på näsan. Att fånga den härliga hösten är inte så lätt. Ni vet, den där krispiga, då de gula löven lyser i träden och andra löv prasslar trivsamt under fötterna. Den härliga hösten är ungefär lika representativ för den genomsnittliga hösten på västkusten som den vita julen är representativ för vår västkustska jul.
Det finns mycket vi inte kan göra något åt. Som vädret. It is what it is, som de säger i The Irishman när de ska ta livet av någon. Que sera sera, whatever will be, will be, sjöng Doris Day på femtiotalet. Eller som Hootenanny Singers på sextiotalet: Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer. Det finns inget som kan ändra det som sker. Det är nästan så att jag anar en långsiktig konspiration som vill få oss att tro att vi inte kan påverka något alls.
Att fånga den härliga hösten är inte så lätt.
Men är det textförfattarnas fel att vi så lätt intalar oss, att just vi behöver en weekendresa till Rom? För vi har ju haft det så stressigt! Och vi fick ju inte resa under hela pandemin! Är det något pandemin har åstadkommit, utöver att orsaka verklig död, sorg och lidande, så är det att bota oss andra från flygskammen. Alla vi som aldrig blev särskilt sjuka av Covid19 och vilkas plågor handlade om ett minimalt ekonomiskt avbräck i samband med en veckas sjukskrivning. Och alla de som led svårt av att sitta hemma i kallingar och jobba och umgås jättemycket med sina barn. För att inte tala om alla de som inte fick gå på krogen! När detta, vårt fruktansvärda lidande var över, hade en ny naturlag införts, som påbjöd att vi skulle trösta oss med resor till världens alla hörn! Ja, för det är väl knappast de som blev svårt sjuka som är ute och flänger? Definitivt inte de avlidna i alla fall.
Dottern är på besök denna helg. Vi har länge tänkt gå till Red Lion, platsen för tillbedjan av podcasten Flashback Forever, och ikväll ska vi besöka templet! Vi ska krypa på knäna till puben, i stället för därifrån. För vad kan passa bättre en regnig höstkväll än en murrig pub? Och det sägs ju att vi alla har ett behov av andlighet.
Tyvärr måste jag erkänna att templet blev lite av en besvikelse. Visst hade de gott öl och god mat och inte hade vi väl trott att vi skulle få se självaste översteprästinnorna, men det var något som fattades i atmosfären på något sätt. Vi hade det trevligt i alla fall och pratade om ditt och datt. Till exempel om vad jag skulle kunna hitta på efter att min tid som anställd är över. Privatspana om Palmemordet var en idé och som en kontrast till det att läsa böcker för barn i förskolan. Barnböcker! utbrister dottern. Du kan skriva barnböcker på din ålders höst. På min ålders höst? Den tänkte jag inte skulle börja förrän om en sådär tjugo år. Eller, nåja, femton kanske.
När börjar egentligen ålderns höst? Hösten i meteorologisk bemärkelse har ju blivit jättelång: Börjar typ i september och slutar i april. Jag vet inte exakt, men vintern är i stort sett försvunnen i södra Sverige, enligt expertisen. Och vi blir ju allt äldre, det är oomstritt. Men när börjar ålderns höst när sextio är det nya fyrtio? En sak är i alla fall säker och det är när ålderns höst slutar. Och även om vintern försvinner från jordens yta så kan vi alla se fram emot att leva vidare som spridda atomer i Vintergatan.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
