Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Se upp besvärande dekaler.  Bild: Ulf Sveningson
Se upp besvärande dekaler. Bild: Ulf Sveningson

Tyko: Är min resa nödvändig? Är jag nödvändig?

Tyko känner sig som en nedriven staty.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Det är mycket som hänt sedan sist: midsommar, nya coronadirektiv, statyraserier och Palme.

Palmes mördare presenterades. En liten korpulent man i keps och handväska – som klippt ur en Agatha Christie-deckare. Jaha det var alltså han, som såg ut som en butler.

Och det talades åter om Palmehatet som grasserade på 80-talet vilket fick mig att minnas vår semesterbil. Jag och en kollega lyckades lura på GP:s redaktionsledning idén att vi skulle köpa var sin skrotbil att köra omkring i under en sommar – och lämna rapporter givetvis. Vi fick 3.000 kronor var.

Jag passade på att köpa en stor gammal Mercedes. Direkt efter köpet skulle jag åka på en presskonferens på Hisingen med sjöfolksförbundet.

Ibland hade han med sig kompisen Rallar-Anton som om publikens bifall inte uppfyllde hans förväntningar reste sig upp och ropade: ”Applådera för satan! Det är bra det här!”

Problemet var att på bilens bakruta satt en dekal med Palme avtecknad som en djävul.

Det var inget lämpligt fordon att komma till en fackförening med. Jag parkerade så långt ifrån entrén som möjligt.

När det gäller statyraserierna tycker jag det räcker med att lyfta ner dem från sina höga socklar och ställa dem i ögonhöjd. På själva sockeln kan vi placera någon ny skulptur som en kommentar till deras livsverk. Så har vi inte sopat bort vår historia.

Under midsommar var det lugnt. Förutom att SMHI bidrog till smittspridningen genom att förbise ett regnväder som drabbade västkusten. Folk som satt utomhus med god distans tvingades nu i panik rusa inomhus och trängas.

Läste för övrigt om ett midsommarfirande hos poeten Erik Asklund på hans ”syrentorp” utanför Stockholm i slutet på 20-talet. Där var det dans på logen till en orkester som man gärna hade velat höra. The Klara Bohemian Band, typ. Eller vad sägs om Artur Lundkvist på dragspel, Gustav Sandgren fiol, Harry Martinson ”magdeburger” och Vilhelm Moberg på munspel.

Nisse Ferlin var också där och kanske sjöng en stump om förgängligheten. Historien förtäljer inte om han i så fall inledde som han brukade göra på sina uppläsningsaftnar: ”Håll käft publik!”

Ibland hade han med sig kompisen Rallar-Anton som om publikens bifall inte uppfyllde hans förväntningar reste sig upp och ropade: ”Applådera för satan! Det är bra det här!”

Man skulle ha ett syrentorp att evakuera sig till. Nu har vi verkligen satts på prov en längre tid. Vissa dagar känner man sig som en nedriven staty.

Direktiven från myndigheterna är inte precis direktiv utan mera förslag på lämpligt uppträdande. Man uppmanas till exempel att undvika ”icke nödvändiga” resor.

Man får rannsaka sig själv hela tiden. Det mynnar till sist ut i den ödesdigra frågan: Är du nödvändig lille vän?

Ja, vad ska man svara på det? Inte nödvändig direkt men lite rätt att existera har man väl. Eller?

Tallyho!