Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Henrik Zetterberg, professor och krönikör. Bild: Anders Hofgren
Henrik Zetterberg, professor och krönikör. Bild: Anders Hofgren

Henrik Zetterberg: Världen kommer aldrig att bli sig lik igen

Liksom alla andra människor berörs professor Henrik Zetterberg av den pågående pandemin. Men han är på många sätt också påverkad rent yrkesmässigt: "Under virologernas ledning klonar vi virusgener för att göra proteiner, som förhoppningsvis kan användas för att detektera antikroppar, som visar om en person har haft infektionen (detta kommer att bli jätteviktigt ganska snart i denna pandemi)", skriver han i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Parallellt med att under påskveckan ha varit bakjour för klinisk kemi i Västra Götalandsregionen, då vi bland annat kvalitetssäkrade ett blodgasinstrument från en hästklinik för nyöppnade intensivvårdsplatser i Kungälv (det funkade jättebra!), gick jag igenom min hopplösa e-mejllåda. Vilken tidsresa det blev! I januari, vilket känns som en evighet sedan, trodde ingen jag känner att vi skulle få se det vi nu har sett i Kina, Italien, Spanien, Storbritannien, Frankrike, USA och Sverige. Så många människor har dött och värre kommer det att bli. Och nyheterna från resten av världen är inte mindre oroande. I påskhelgen mötte jag en promenerande familj, som reagerade på min oro med förvåning, eftersom allt kändes ungefär som vanligt för dem. För min del känns det som att världen aldrig kommer att bli sig lik igen.

Jag var i Hongkong i januari, precis då nyheten om fladdermusviruset från Wuhan (SARS-CoV-2, det vill säga det virus som orsakar covid-19-sjukdomen) började spridas. I den efterföljande e-mejlväxlingen planerade vi för ett uppföljningsmöte innan sommaren och skojade lite om viruset. I februari for jag till Boston på ett möte där åtminstone en av deltagarna visade sig ha viruset. Det föranledde ett karantänmejl från Boston Public Health Commission 14 dagar senare med budskapet att den potentiella exponeringen skulle åtföljas av just 14 dagars karantän. Den 11 mars var jag i mitt Londonlab. Samma kväll stängde universitetet och jag åkte hem påföljande dag. Min personal i London hamnade i hemmakarantän, men ganska snart knöt vi kontakt med ett sjukhuslab, där två av mina lab-medlemmar nu har blivit licensierade för kliniskt arbete och är med i ett treskift för att analysera inflammationsmarkörer på covid-19-patienter dygnet runt. Vi har lab-möte över Zoom på måndagsmorgnar och afterwork över Zoom på fredagseftermiddagar. Jag vet nu hur allas lägenheter ser ut och har även mött överraskande många husdjur över skärmen.

Hemma stängde lyckligtvis inte universitetet. Arbete hemifrån uppmuntras när så är möjligt och undervisning bedrivs på distans, men vi har både resurser och kunskaper i våra forskargrupper på Sahlgrenska för att hjälpa till. Under virologernas ledning klonar vi virusgener för att göra proteiner, som förhoppningsvis kan användas för att detektera antikroppar, som visar om en person har haft infektionen (detta kommer att bli jätteviktigt ganska snart i denna pandemi). Med infektionsklinikens experter undersöker vi om SARS-CoV-2 kan påverka hjärnan med hjälp av de hjärnskademarkörer som vi har utvecklat i vår forskning på Alzheimers sjukdom och hjärnskakning. Vår gästforskare, Marc, som är neurolog från Barcelona, är fast hos oss och drabbas av det ena inställda flyget efter det andra, när han försöker att ta sig hem för att hjälpa sina kliniska kollegor som nu är utmattade. Vår post-doc, Agathe från Paris, har blivit hemkallad för att jobba kliniskt på en palliativ avdelning för covid-19-patienter som är för sjuka för att läggas i respirator. Annars är vi mer eller mindre full styrka på plats.

Ur rent vetenskaplig synvinkel är det vi ser nu otroligt intressant och vi kommer att lära oss en massa. Men detta hamnar helt i skuggan av allt lidande detta virus orsakar. Det vi behöver göra nu (utöver att hålla sams, stötta vår vård- och omsorgspersonal och ta oss igenom de kommande månaderna på ett någorlunda värdigt sätt) är att jobba tillsammans över hela världen för att få fram ett riktigt bra vaccin.