Karim Zendegani ny krönikör på namnsidan
Karim Zendegani ny krönikör på namnsidan Bild: Anders Hofgren

Vår viktigaste uppgift – att vara människa

Ännu ett år av mitt liv har passerat. Ännu en sommar som förhoppningsvis gör det möjligt att leva resten av året med sköna minnen. Men just nu känns det som att alla runt om kring en maxar med all kraft man har för att avsluta saker och ting för att sen kunna gå på semester eller ledighet med en skön känsla.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Trots att vi lever i en extra ordinär tid så känns det ändå som att vissa saker upprepar sig. Skolavslutningar, studenten och sista mejlet till kollegorna inför semestern som liknar ett testamente, ingen återvändo. Allt måste avslutas nu annars går jorden ur led. Man ska kanske vara glad för det tänker jag. Det kontinuerliga gör att tillvaron kan kännas trygg trots att stressen ingår i det. Finns det tid för reflektioner? Sällan.

Natten då muren föll

Men plötsligt händer det. Var? Jo, vid entrén på Liseberg. Jag har lovat barnen att vi så fort möjligheten ges, besöka Liseberg. Det är trots allt två år sen vi var där. Vi har lyckats förboka platser någon vecka före besöket. Går med glada miner till folksamlingen utanför parken. Banden överlämnas till oss och vi slinker in i området. Barnen hoppar av glädje och kramar varandra. Syskonkärlek som man sällan skådar och det är inte bara mina barn som gör det. Jag ser att andra familjer och barn är lika glada som mina. Föräldrar som tittar på sina barns glädje med huvudet på sned. Det hela påminner mig om natten då muren föll och östtyskar kom in väst. Allt var möjligt och alla var glada.

ANNONS

Slår bort negativa tankar

På väg mot centrala delar av nöjesparken märker jag personalen som står och tittar på alla människor med ett leende. Lika stolta som när förrätten serveras vid Nobelbordet. Varsågoda gott folk nu är bordet dukat. Jag ser hur vi noggrant inspekterar allt, vad har förändrats under de cirka 500 dagar då parken varit stängd? En känsla att vi har stegat in i det förbjudna området i Chernobyl. Varje nysning, hostande och harklande registreras i mitt medvetande tills jag kommer på mig själv och slår bort mina negativa tankar. Det är ju ändå säsong för allergier försöker jag övertyga mig själv.

Fäller några tårar

Jag dras med i den kollektiva känslan av glädje och måste erkänna att jag fäller några tårar. Att se barnens glädje, att påminnas om vad vi har missat de senaste 457 dagarna. Jag har verkligen saknat känslan av att befinna mig bland människor. Sorgen av att berövas möjligheten att spegla sig i andra människor blickar. Att inte kunna se en annan människas leende. All interaktion som påverkar oss i den viktigaste uppgift vi har, nämligen att vara människa. På Liseberg bland 5 000 människor känner jag mig som en solpanel som suger i sig energin och laddar batterierna. Alla leenden, blickar och nickar, alla ord, tack, varsågod ger mig energi. Jag är glad att jag känner så. Jag lovar mig själv att varje gång jag håller på att hamna i mina vanliga negativa tankar om människor så ska tänka på de här 457 dagarna och på något sätt sansa mig.

ANNONS

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS