Jag minns en redaktör som kunde röka. Å, han kunde röka, han. Han kunde röka så att dörrar öppnades, han kunde röka så att polistalesmän välte och dörrvakter flydde och motstånd bröts ner. Han besatt det totala mästerskapet. Jag har tänkt mycket på honom de senaste veckorna, när de små rektangulära skyltarna – uppsatta av välvilliga sunda gnomer på nätterna – har dykt upp överallt, på spårvagnshållplatser och dörrar.
Röka tobak är ett bruk.
Mången blir av lukten sjuk.
Det är tyvärr värre än så. Man dör av tobaken.
Men rökarnas värld har varit på väg att försvinna i många år. Det nya förbudet är bara den slutliga bekräftelsen.
Det var annorlunda för 25 år sedan.
Å, redaktören som kunde röka. Nästan alla rökte då. Men han var mästaren.
Han gjorde fina entréer på Göteborgs-Postens redaktion. Dörren slogs upp, trenchcoaten fladdrade, havsörnslikt. Han lade stövlarna på skrivbordet, vräkte sig i en skrivbordstol. När han på detta sätt hade fått femtio personers uppmärksamhet tände han en cigarrett. Han hade ingen märkvärdig Ronsontändare, blott en liten gul gaständare av plast. Han tittade alltid på lågan med en bekymrad och ömsint min, som om han kände ansvar för den svaga eld som han just släppt ut i världen. Sedan lutade han sig bakåt och skickade mot taket en tunn meterhög rökplym.
Han var i detta ögonblick den dominerande pjäsen i Göteborg.
Han höll naturligtvis cigarretten mellan långfingret och pekfingret.
Flickor for till Paris och återkom den 10 augusti till Göteborg, medförande Gauloisecigarretter och minnet av en fransman. De satt i mintgrön klänning på utekaféerna i Haga med en ljusblå ask på bordet och hängav sig åt längtan. De var mycket trovärdiga. Ingen skulle ha trott på deras fransman med sommarhus i Antibes – alltid i Antibes – om de istället hade rökt gul Blend.
Det är en detalj värd att framhålla eftersom rökarna numera - även före förbudet som trädde i kraft vid måndag midnatt - är en så tillbakaträngd grupp att ingen längre tycks minnas hur man håller i en cigarrett.
I dag står rökarna hopkurade vid lastbryggor och varmluftsutblås där trådar fladdrar och de röker på ett så egendomligt sätt – med cigarretten mellan pekfingret och tummen.
Färdigheten att hålla en cigarrett mellan pekfingret och långfingret har alltså gått förlorad. Även vi som inte var rökare var medvetna om rökarnas universum. Vi var avundsjuka på accessoarerna: på tändarna, silveretuierna, på dem som kunde rulla en cigarrett med bara en hand, på piprökarnas värld av tobakspungar, piprensare, pipställ. Och den försiktiga, nästan sakrosankta, inrökningen av en ny Stanwell.
Och även vi som inte var rökare var åminstone hjälpligt orienterade i cigarrettmärkenas finkalibriga kodsystem.
Flickor for till Paris och återkom den 10 augusti till Göteborg, medförande Gauloisecigarretter och minnet av en fransman. De satt i mintgrön klänning på utekaféerna i Haga med en ljusblå ask på bordet och hängav sig åt längtan. De var mycket trovärdiga. Ingen skulle ha trott på deras fransman med sommarhus i Antibes – alltid i Antibes – om de istället hade rökt gul Blend.
Jag kan med exakt datum ange den dag då jag för sista gången såg rökarnas värld. Det var den 13 juni år 2001, dagen före det stora EU-toppmötet i Göteborg, det som sedermera blev kravaller. Jag köade en hel eftermiddag för pressackreditering på Dicksonska palatset vid Avenyn. När jag kom fram hade jag glömt legitimation. Det var femtio grader varmt i lokalen. Kön sträckte sig ut på gatan. Då hördes ett slags vresigt kraxande längst bak i lokalen. Det var redaktören som brukade göra entré på Göteborgs-Postens redaktion. I värmen hade han skiftat till en ljus poplinrock. Han var obeveklig. Han var magnifik. Han klöv liksom folkhavet. Han hade en cigarrett i mungipan, visserligen otänd, men med effekt. Han klev förbi tio säkerhetsspärrar, vakter, detektorer, och plexiglasskärmar och sa:
– Han är med mig.
Han fick omedelbart både min och sin egen ackrediteringsbricka. Han legitimerade sig inte med något annat än cigarretten. Det var en Camel utan filter. Den bar en trovärdighet som ingen kunde ifrågsätta.
Det var sista gången jag såg någon segra med en cigarrett. Det var arton år sedan.
En värld har gått upp i rök.
