Under sommaren har jag märkt att jag ofta dröjer vid sidor i tidningen som jag tidigare bläddrade förbi – minnesrunorna. Det är fascinerande att läsa om hur människors liv har gestaltat sig. Nu i veckan har jag läst om Hellen som avlidit 87 år gammal efter en tids sjukdom. Uppväxt i Stockholm, med tre syskon, tillbringades vintrarna i Vålådalen och somrarna i Torekov. Efter en examen som samhällsvetare vid Uppsala universitet hamnade hon i New Delhi för Sidas räkning och kom sedan att tillbringa många av sina levnadsår utomlands i länder som Etiopien, Somalia och Indien. Hon underhöll släkt och vänner med en uppskattad och årligen återkommande julgransplundring.
Jag har läst om Monica som for till Tyskland som au pair när hon var 19, förälskade sig i en tysk, startade skönhetssalong, fick fyra barn och varje sommar återvände till släkten på Tjörn men blev sitt nya hemland trogen. Och om en Torgil som hade den ovanliga texten i dödsannonsen: ”Så kan det gå”.
Under pandemin har vi väl alla fått en mer ödmjuk inställning till livet och insett hur skört allt är. När livskraftiga män som Adam Alsing och Claes Borgström rycktes bort mitt i steget fick vår osårbarhet en oväntad blödande rispa.
En dag ska livet rinna ur även min kropp. Hur det nu ska ske. Det är också sådant man undrar. Kommer jag att vara beredd? Kommer det att göra ont? Kommer jag att känna mig nöjd och så att säga färdig? Eller blir det som för den 96-årige bonden som i dödsannonsen efter sin jämngamla hustru skrev ”Varför?”
Lokaltidningen Redwood Falls Gazette i Minnesota publicerade för två år sedan en minnesruna som väckte stort uppseende.
Under sensommaren tog jag mig något motvilligt an Marie Nilsson Linds ”Josas bok”. Jag trodde att jag visste vad den skulle handla om – artisten Josefin Nilssons tragiska relation med en välkänd skådespelare, som ledde till att hon efter många års fysiskt och psykiskt lidande tog sitt liv. Men boken är så mycket mer. Det är en fängslande livsruna om en begåvad, ung kvinnas liv, från en komplicerad uppväxt i en dysfunktionell lantbrukarfamilj, till ett vibrerande artisteri och en förbrännande livsstil. Men det är minst lika mycket Maries egen historia. Och lika underbar läsning som det är att följa Ainbusks första stapplande steg på revyscenen, till den första egna krogshowen, samarbeten med Lill Lindfors och Babben Larsson, utsålda hus, listplaceringar, förstasideslöp och omskrivna samarbeten med Benny Andersson. Lika smärtsamt är det att läsa om resan utför – de ekonomiska konsekvenserna av en krogshow som totalfloppade för att lokalen var för stor och låg för långt från stan. Hur tjejerna i åratal tvingades ta varenda spelning för att försöka betala tillbaka skulderna. Hur det ständiga turnerandet, kraven på nytt material och nya shower med ekonomiskt risktagande till slut bröt ner skaparglädjen och istället skapade panikångest, depressioner och mörker. Att tvingas höra arrangörer be dem tona ner de utlevande inslagen eftersom de ju faktiskt inte var purunga längre och att det, typ, blev lite osmakligt. Slutet är förstås väntat och sorgligt, men framför allt är Josas bok en fantastisk minnesruna över priset för konstnärligt skapande och av djup kärlek till en lillasyster. Jag träffade Josefin några gånger. Hon var i mitt sommarhus på Gotland. Jag minns henne som självlysande. Josas bok berörde mig på djupet för allt kom så nära.
Jag kan inte låta bli att fundera på vad det skulle stå i en minnesruna över mig. ”Vi minns Carin som glad, smart, rolig och omtänksam. Hon växte upp i Göteborg, flyttade till Stockholm vid 53 års ålder och tillbringade sina sista år …” Ja, det där sista vet jag ju inte än.
Det värsta vore kanske om ingen skrev något alls. Eller?
Lokaltidningen Redwood Falls Gazette i Minnesota publicerade för två år sedan en minnesruna som väckte stort uppseende. Den gällde Kathleen Dehmlow Schunk, som dött vid 80 års ålder. ”Kathleen föddes den 19 mars 1938, gifte sig 1957 med Dennis Dehmlow och fick barnen Gina och Jay.1962 blev hon gravid med sin makes broder, Lyle Dehmlow, flyttade med honom till Kalifornien och övergav de två barnen.” Minnesrunan avslutas: ”Hon kommer inte att saknas av Gina och Jay, som anser att jorden är en bättre plats utan henne.”
Texten delades mer än 100 000 gånger på Twitter och reaktionerna blev så starka att lokaltidningen valde att ta bort annonsen. Sonen Jay blev intervjuad i Daily Mail om varför han och systern skrivit en sådan runa.
”Vi ville äntligen få sista ordet.”
Det finns alltså all anledning att i dessa tider vara extra snäll mot sina närmaste. Särskilt mot dem som kan tänkas skriva ens runa.
