Det var en fridfull eftermiddag. Fredrik hade slagit ängen bakom huset. Det hade tagit honom tre timmar. Så nu kunde man se fåren igen.
Vi hade som de flesta fredagseftermiddagar löst Svenska Dagbladets korsord. Vi hade tagit var sin Campari med grape och is. Korsordet var konstruerat av Kim Sinclaire, och vi hade klarat av hela på bara lite mer än en timme. Vi hade en stund över innan det var dags att sätta igång med middagen. Så vi gick ut för att äntligen plantera forsythian från skottet vi fått av Lena och Leif på Orust. Rita tyckte att den skulle göra sig bra där det undernärda äppelträdet stått vid häcken mot vägen.
En bit bort på andra sidan vägen höll vår unge granne, Erik, på att såga ner grenar på en sälg som hängde så lågt att de sopade sopbilens tak.
Han sågade med elmotorsåg.
Efter att ha grävt en grop gick jag in för att pyssla med mitt.
Rita satt böjd över planteringen när Erik kom på vägen med ena armen i luften: Rita! Jag har sågat mig i handen!
Han måste ha blivit mycket rädd när han kände sågkedjan gripa tag i fingrarna.
Rita kom inrusande: Han har sågat sig! Han måste till akuten! Han vill att vi ringer Elisabeth och Arne så de kan köra honom!
Vi är en riskgrupp, vi skall inte trängas i bilar med unga människor. Vi hade druckit Campari.
Han satt på bänken och blödde, vi stod på behörigt avstånd och såg på. Så kunde det ju inte fortsätta. Jag sa att jag kör dig. Du kan sitta i baksätet och jag kan ha munskydd. Jag är nog nykter nog.
Framför mig såg jag en söndersågad hand medan jag rotade i medicinskåpet efter kompresser. Det är fulladdat med bomull, plåster i alla storlekar och medikamenter av alla slag. Och gott om kompresser, för den skull att något sådant här skulle hända, men nu hittade jag dem inte.
Rita var mera snabbtänkt och slet till sig en handduk från den rena traven i köksskåpet och en flaska sårdesinfektion ur medicinskåpet och rusade ut. Hon gick närmare honom än 70-plusrekommendationen och hällde desinfektion på den blodiga handen och virade om handduken. Han klagade på att desinfektionen sved.
Jag stannade inne och ringde Elisabeth, hans mamma. Jag gillar inte blod, och såg fortfarande den hopplöst söndertrasande handen framför mig. Jag kände obehag i mina egna händer.
Elisabeth svarade inte. Jag samlade mig och gick ut. Han satt på bänken under köksfönstret och hade handen omlindad med handduken i luften. Han hade handskar på sig. Jag såg inte så mycket blod, det var bra.
Jag sa att Elisabeth inte svarade. Han bad mig ringa pappa Arne. Hans nummer hade jag ju inte. Jag frågade om det. Han mindes det inte.
Han såg allt tröttare ut. Han bad mig ringa hemnumret till Elisabeth och Arne. Ingen svarade.
Han satt på bänken och blödde, vi stod på behörigt avstånd och såg på. Så kunde det ju inte fortsätta. Jag sa att jag kör dig. Du kan sitta i baksätet och jag kan ha munskydd. Jag är nog nykter nog.
Jag gick in igen och tog på mig jackan. När jag kom ut talade Erik med Arne i mobilen med högtalaren på. Men Arne hade satt upp nya markiser och efter det kopplat av med en öl. Han kunde inte köra någonstans. De kom överens om att Erik skulle ringa ambulans.
Larmcentralen ställde många frågor: hade han hosta, feber, andningssvårigheter, höll han på att svimma, syntes benet i såret? För många, det tog evärdlig tid. Rita sufflerade Eriks svar, han var ganska borta nu, och till slut skulle de skicka en ambulans. Den skulle komma om tre minuter.
De ringde från ambulansen och frågade om vägen. Erik beskrev den. Och så kom de och stannade utanför grinden. En ambulansman kom ut med visir i handen och sa att han hette Tomas och frågade Erik om han hade covid-19-syptom. Nej, han hade bara pollenallergi.
Den andre ambulansmannen frågade var sågen fanns. Först sprang han stressat ut på gräsmattan till Ritas plantering där det stod en röd spann. Rita sa åt honom att sågen fanns på andra sidan vägen. Han rusade dit och tittade. Han hittade inga avsågade fingrar. Kusligt jobb de har.
Att Erik hade alla fingrar i behåll visade sig när den förste ambulansmannen klippte bort handsken från hans hand. Han hade mirakulöst bara sågat sig i långfingret, ett långt och djupt sår men inte mer än så.
Jag ringde Elisabeth igen, hon var på väg hit, befann sig i backen upp mot Jerikotunneln. Jag sa att det inte verkade vara så farligt.
Ambulansen körde in på tomten. De lade ett förband på handen och satte en kanyl i armvecket på Erik och hämtade ut båren.
De baxade in honom i ambulansen. Då kom Elisabeth. Hon pratade med honom, medan jag motade undan katten, som gillar att undersöka bilar, så att inte också hon skulle åka med till akuten.
Elisabeth tänkte köra efter till Alingsås. En ambulansman sa att hon inte skulle bli insläppt på akuten. Så Erik skulle ringa henne när han var klar. De stängde om honom och sig själva. Sedan hände ingenting. Ambulansen bara stod där. Länge. Så kom en ambulansman ut och sa att de givit Erik lugnande och smärtstillande och att de skulle köra försiktigt till Alingsås.
De försvann nerför backen. Vi drog en suck av lättnad.
När Elisabeth gått för att plocka ihop såg och annat och låsa huset lagade vi mat.
Vi tittade på Rapport. Ingenting av intresse hade hänt mer än att Hagia Sofia på order av Erdogan blivit moské igen. Det har varit museum sedan 1934. Rita såg på Poldark. Jag fick ett mejl från Gösta. Det handlade om ingenting.
Ambulansen hade åkt vid sextiden. Vid elva knackade Elisabeth på vårt vardagsrumsfönster. Erik var hemma igen och fingret skulle nog bli sig självt på nytt. Jag frågade om det gjorde ont. Han sa att det bultade. Hjärtat i handen, sa jag och tillade att han kunde tacka sin skapare för att det inte gått värre.
Förnumstigare än så blev jag inte.
