Jag hör bara den ena rösten. Men det räcker för att väcka mitt intresse. Det är ett litet vårdsamtal om hösten, detta corona-år 2020. Det framstår som en kedja av osammanhängande obegripligheter och begripligheter. En liten vårdkedja, som den kan gestalta sig i dessa tider.
”Jo, jag vet att det är corona och har förståelse för att det är försenat, men det vore ändå fint att få ett besked om, ett hum om, när det blir av?”
– Hej, jo jag ringer för att jag är patient hos er och är sedan mitt senaste besök utlovad en ultraljudsundersökning före september månads utgång, med ett uppföljande läkarbesök på hjärtmottagningen. Men jag har inget hört från er, så därför undrar jag …
– Jaha. Okej, tack.
En stunds tyst väntan följer, därefter en upprepning av ovanstående introduktion, samt följande:
– Ja, precis. Jag skulle kallas före sista september. Men det är oktober nu, så jag undrar …
– Jaha. Okej, tack, då gör jag det.
Ny väntan. Ny uppringning och sedan ännu en upprepning av ursprungsmeddelandet. Därefter:
– Ni ser remissen, vad bra. När kommer jag att få en tid? Jo, jag vet att det är corona och har förståelse för att det är försenat, men det vore ändå fint att få ett besked om, ett hum om, när det blir av?
– Jaha. Okej. Tack.
Ny väntan. Nytt samtal. Upprepning av ursprungsinformationen.
– Ja, bra, ni ser remissen. Har du någon uppfattning om när det kan bli av? Jo, jag vet, corona, jag vill bara få en uppfattning …
– November? Nej, jag har uppgift om att måldatum är sista september. Sex månader efter att remissen kommit in. Och den kom in 1 april, säger du. Det kanske är ett skämt, men om inte så borde jag då ha kallats före sista september.
– Nej. Sex månader blir inte 1 november. Möjligen 1 oktober men egentligen, som sagt, siste september. April, maj, juni, juli, augusti, september … Det blir sex månader. Jag skulle haft en tid senast 30 september, det säger de också på Hjärtmottagningen.
– Du tycker 1 oktober? Okej, då säger vi det. Men det är nu 16 oktober, så jag undrar fortfarande när det här ultraljudet kan tänkas bli av.
– Nej, ultraljudet ska göras FÖRE återbesöket på hjärtmottagningen. Inte tvärtom. Det står i remissen. Ja, jag förstår. Ja, det är mycket nu. Med corona, ja. Självklart. Men nu när vi rett ut det, kanske ni även kan finna svaret på min fråga och återkomma till mig? Tack för det.
Samtalet avslutas och tystnad råder en stund. En suck. Sedan ringer det och jag överhör ännu ett halvt samtal. Det är snart avklarat och låter kort och gott:
– Okej. Bra. Tack. Hej.
En liten vårdkedja om hösten fann så sin sista länk. Sen rasslade det till i kedjan och som brev på posten kom bara några dagar senare den ena kallelsen efter den andra till utlovade undersökningar och mottagningar. Det var bra det, för då slapp någon i ena änden av denna lilla vårdkedja bli tokig, mitt under rådande pandemi.
Denne någon konstaterade bara att det är tur att vederbörande endast är hjärtsjuk och ännu inte dement. Samt att grundläggande kunskaper i läsförståelse, matematik och argumentationsteknik visat sig användbara. Utan dem vet man inte hur den här lilla vårdkedjan hade hängt ihop. Antagligen inte alls.
