Det kan ha med åldern att göra att tankarna spretar hej vilt åt alla håll. Hjärnan är som en hoprafsad rishög, för mycket lösryckt info ryms där och ännu mer läggs till varenda dag, särskilt om man börjar blicka bakåt i tiden. Biografier inom hårda pärmar som jag förr aldrig skulle lagt 299 kronor på samlas på hög, överst just nu den om Albert Bonnier som drev bokförlag utan it-teknik. Han skickade pappersbrev istället ut i landet och ner i Europa, det funkade. Det ena stora författarskapet efter det andra håvades in – August Strindberg hörde till dem han månade om. Även om han fick rätt mycket skit för det också: tidsandan var antisemitisk, det var som idag, därvidlag.
Efter detta läser jag Strindbergs Svarta fanor, så mycket frustration, så skarpt formulerat. Det känns modernt. Dagens twittrare och tyckare har en del inspiration att hämta här.
Tiderna förändras men människan är densamma?
Ständigt lika listig, avundsjuk, genialisk och dum i huvudet, och ibland lite snäll också - hon är den hon är, oavsett tekniska innovationer.
Ålder ger ett visst helikopterperspektiv. Man ser rishögen ovanifrån och upptäcker att det mesta hakar i vartannat. Numera går det att få reda på alldeles för mycket dessutom: jag gjorde förstås ett försök att lösa gåtan med gravstenen på Vallkärra kyrkogård.
Bilden togs i all hast. Jag måste smyga för att inte störa ceremonin som avhölls strax intill. Några människor med ryggar vända mot snålblåsten tog farväl av en kär anhörig, tror jag i alla fall att det var. Alla är vi kära när vi just dött och ett litet tag till, fram till dess de anhöriga vågar minnas även det andra, det som inte var så kärt.
Om de varit gifta hade hon väl benämnts som hustru i rullorna? De var säkert tvillingar. Så vad hände? Dog Hans av sorg?
Kerstin Nilsson står det överst. Det är ovanligt, i regel kommer han först, med titel, och sedan hon med kvinnotitel: hustru.
Sen såg jag att de var födda samma dag och att de dog med bara några dagars mellanrum, 65 år senare.
Här fanns nog en hel roman begravd. Det hjälpte inte att googla så jag ringde församlingen. Kerstin var sömmerska och Hans järnvägsarbetare visade det sig. Inget konstigt, de var unga de där åren då järnvägen byggdes och kläder behövs alltid.
Där var det slut på informationen. Längre kom vi inte.
Om de varit gifta hade hon väl benämnts som hustru i rullorna? De var säkert tvillingar. Så vad hände? Dog Hans av sorg?
Vallkärra utanför Lund är en plats med historia. På fälten runtomkring kyrkan utkämpades den fjärde december 1676 ett av de värsta slagsmålen någonsin. Dagen efter räknades liken, runt 9000, en 70-procentig förlustsiffra jämfört med det totala antalet soldater. Eller vaddå soldater, de var människor först och främst.
Man kan tänka sig larmet och skriken, eller också kan man det inte alls.
Den här dagen är stillsam. Begravningsgästerna rör sig i ultrarapid, minglar med en och en halv meters avstånd, ett och annat skratt hörs när spänningen släpper, det är som det ska.
Men jag vill inte tjuvkika, så jag kollar upp lite mer fakta på mobilen, en sån som Albert Bonnier den äldre absolut inte hade. Slaget vid Lund vanns av Karl XI. Hans vita häst hette Brilliant. Kung vid fyra års ålder, dog när han var 42, cancer tror man. Han ska ha varit kär i sin hustru, som visst var en god människa trots att hon var danska. Förövrigt kan inga samband med Nilsson-syskonen på gravstenen spåras. Om de nu var syskon, det är inte fastställt, de syns inte i wikipedia.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
