Den här artikeln handlar om tre illa sedda pronomen, nämligen hanses, hennases och domses. För den händelse att någon tror att detta är språkliga galenskaper som ungarna i grannskapet hittade på för några år sedan meddelas att dessa pronomen är betydligt äldre än så.
Hans, hennes och deras är de normala och korrekta standardsvenska genitivformerna. Det som förenar hanses, hennases och domses är att där uppträder en dubblering av genitivändelsen s. En rimlig analys kan vara att säga att vi inte bara har s-genitiv utan också ses-genitiv i svenska dialekter. Även om det är en dubblering av genitivändelsen i alla tre fallen, är det ändå rätt stora skillnader mellan dem i ålder och ursprung.
Bland 70-åringar är det fortfarande vanligt med dessa enklitiska pronomen, bland 40-åringar är de starkt utrotningshotade.
Vi börjar med hanses. Sedan fornsvensk tid är han subjektsform och hans genitivform. Objektsformen varierar en del. I göteborgskan finns tre möjligheter: Jag såg honom, Jag såg han och Jag såg’en. Alla tre varianterna är urgamla. Han var fornsvenskans objektsform i ackusativ, och givetvis är ’en i såg’en en förkortning av objektsformen han. Honom var den fornsvenska dativformen. När distinktionen mellan dativ och ackusativ avvecklades under medeltiden, vann dativformen honom i de dialekter som låg till grund för standardspråket. Men på sina håll levde han vidare som allmän objektsform.
Den enklitiska (påhängda) formen ’en har länge varit vanlig i svenskan, inte bara i tal utan också i skrift. Den förekommer exempelvis Gustav Vasas bibel från 1541, vilket är ett gott tecken på att den en gång var fullt accepterad.
Äldre göteborgare säger ofta såg’en (maskulinum), såg’na (femininum) och såg’et (neutrum). Bland 70-åringar är det fortfarande vanligt med dessa enklitiska pronomen, bland 40-åringar är de starkt utrotningshotade. Den feminina varianten såg’na går förresten tillbaka på en gammal fornsvensk ackusativform hana, som varit försvunnen i sekler men lyckats bita sig fast som enklitiskt pronomen.
Det är intressant med de här urgamla objektsformerna som fortfarande gör sig gällande i dialekten. När jag diskuterat de här sakerna i olika sammanhang, brukar någon fråga om hanses. Jag svarar som regel undvikande genom att säga att hanses inte har en fornnordisk bakgrund. Men det finns mer att säga.
Hur länge har folk sagt hanses? Svenska Akademiens ordbok (SAOB) ger besked. Uppslagsordet han börjar med en genomgång av de stavnings- och böjningsvarianter som förekommit i skrift sedan 1500-talet. Där finns belägg på hanses sedan 1587.
Ordet var alltså i bruk för drygt 400 år sedan, men då som nu var det en böjningsform utan prestige. SAOB beskriver hanses med orden ”i lägre talspråk, bygdemålsfärgat”.
Över till femininum. Den svenska standardformen är hennes, men den är inte ursprunglig. I fornsvenskan var genitivformen omväxlande henna och hennar. Intressant nog kunde västgötar för någon generation sedan säga henna stôva i stället för hennes stuga. Det är fascinerande med språkbrukare som på det sättet bevarat fornsvenska traditioner. Kanske finns det en och annan som fortfarande säger så.
Även om formen hennes inte är ursprunglig, är den gammal. Den förekommer exempelvis i den svenska översättningen av Nya testamentet 1526. Den dubbla genitivformen hennesses är yngre. SAOB har ett belägg från 1867, men den är säkerligen betydligt äldre än så. Även henneses förses med den avståndstagande kommentaren ”i lägre talspråk, bygdemålsfärgat”.
Att SAOB har med formen hennesses men inte hennases förbryllar. Henneses låter främmande i mina öron, medan hennases låter bekant trots att jag inte kan identifiera när eller var jag mött den formen.
I dialektuppteckningar från olika västgötska socknar från tiden runt sekelskiftet 1900 anges följande varianter på motsvarigheter till hennes: hänna, hänner, hännas, hännases, hänneses, hännesas och hesses. Här finns alltså flera varianter på dubblering av genitiv-s.
Man kan till och med se hennes som en dubblering av genitivmarkering: henna var den gamla genitivformen som försågs med en s-ändelse. I så fall har vi historiskt tre markeringar av genitiv i hennases.
Den stora variationen bland de dialektala pronomenformerna förklaras av att upptecknarna efter bästa förmåga försökt skriva ner exakt vad de hört. Även om dialektuppteckningarna bara är 120 år, är pronomenformerna säkert mycket äldre än så.
Det tredje exemplet på ses-genitiv, domses, saknas i SAOB trots en ganska omfattande genomgång av ordformer. Formen deras, med stavningen theras, är belagd i skrift från 1500-talet. Tidigare var genitivformen thera; s-genitiven är alltså även i det här fallet något som tillkommit i analogi med andra exempel på s-genitiv, till exempel hans.
Dom som stavnings- och uttalsvariant av dem är belagd sedan 1300-talet, då i stavningarna thom och thöm. Däremot har SAOB inga belägg på vare sig doms eller domses. Om SAOB haft med sådana belägg, hade de säkert också försetts med bedömningen ”i lägre talspråk, bygdemålsfärgat”.
I nyss nämnda dialektuppteckningar från Västergötland förekommer formerna derases, dums och dummses. De två sistnämnda är naturligtvis uttalsvarianter på doms och domses. Även i det här fallet kan vi utgå från att formerna är betydligt äldre än de 120 år gamla uppteckningarna, men hur gamla kan vi inte veta.
I vardagligt tal är det fortfarande rätt vanligt med både doms och domses, men uppenbarligen är det något man gör sparsamt bruk av i skrift. I mer vardaglig text på nätet hittar man trots allt en del exempel. Jag hittade en riktig pärla: ”hanses, hennases och domses funkar på vischan där jag kommer ifrån”.
Att svenskan haft s-genitiv sedan urminnes tid är väl känt, men att vi haft ses-genitiv i 500 år har sällan uppmärksammats av ordböcker och grammatikböcker. Att ses-genitiverna har funnits i göteborgskan och än mer i granndialekterna är uppenbart, men de förekommer också i en del andra svenska och norska dialekter.
Genitivformer som hanses, hennases och domses hör hemma i vardagligt talspråk och visar sig sällan i skrift. De får klara sig utan standardspråkligt erkännande. Så har det varit, och så kommer det att förbli.
Tänk på det nästa gång du hör någon säga hanses bil, hennases hus eller domses hund.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
