I dessa vårtider twittras det ute i naturen. Förut var det människor som gjorde konstiga saker, men sedan Donald Trump försvann handlar det mest om djur igen.
Senast såg jag två harar som boxades ute på ett fält. Det såg ganska lustigt ut, för att inte tala om den blåmes jag själv filmade. Blåmesen, eller blådåren kanske passar bättre, flaxade runt ytterbackspegeln på vår grannes bil. Den trodde antagligen att den egna spegelbilden var en rival.
Så där har den hållit på i en veckas tid, kommer ständigt tillbaka fast den borde ha viktigare saker för sig nu i vårtider än att hacka på en backspegel.
Men i den senaste twitterfilmen figurerade faktiskt en människa, inte mindre galen. Det var en storväxt kvinna i USA som filmade sig själv utanför en McDonaldsrestaurang.
Hon riktade sig till det amerikanska folket och var ursinnig på det bemötande hon fått när hon beställt en McRib och påpekat för kassörskan att denna inte erbjudit henne en extra McRib för en dollar som företaget utlovade i reklamen.
Då hade kassörskan tittat på henne och sagt: ”Jag tycker inte det verkar som om du behöver en extra McRib.”
Detta tyckte kvinnan trampade på hennes mänskliga rättigheter och frågar om inte någon kan ge kassörskan en snyting.
I en uppföljare, film nummer två, är hon tillbaka till McDonalds mitt i natten med en voodoo-docka.
Denna twitterfilm hade förmedlats av ingen mindre än Stephen King. Dagen innan hade jag läst en twitternekrolog av honom där han hyllar sin läromästare Larry McMurty som gått bort. Den avslutas med ”RIP cowboy / Horseman, passby.”
Jag tyckte det lät fint, trots att jag inte visste vad han menade med den där hästmannen som skulle passera.
Tog reda på lite mer om denne McMurty som var bokhandlare i Washington tillika författare till romaner och filmmanus (bland annat ”Brokeback mountain”, ”Den sista föreställningen” och ”Ömhetsbevis”). Hans böcker utspelade sig ofta i västernmiljöer, så cowboy kunde anspela på det. Men hästmannen?
Men vem var denne horseman? Var det döden själv? Jag fick ingen ro. Mina tankar flaxade runt i huvudet som en galen blåmes. Jag måste få veta!
Såg att hans debutroman från 1961 hade titeln ”Horseman, pass by”.
Jag blev inte särskilt klokare av det men ytterligare googlande förde mig till den irländske författaren William Butler Yeats och dennes dikt ”Under Ben Bulben” från 1938. Den avslutas med raderna: ”Cast a cold eye / On life, on death / Horseman, pass by”, vilka också är inskriften på hans gravsten i Sligo County.
Men vem var denne horseman? Var det döden själv? Jag fick ingen ro. Mina tankar flaxade runt i huvudet som en galen blåmes. Jag måste få veta!
Skickade en förfrågan till en bekant som är expert på irländsk litteratur. Hans gissning var att ryttaren inte var döden ”utan snarare tvärtom”. Yeats tänkte troligen som så ”om man ser nyktert på livet och döden är det inte så märkvärdigt, så ni som kommer förbi och tittar på graven kan lika gärna rida vidare”.
Det lät som en hyfsad förklaring. Man kanske skulle läsa något av Yeats och denne McRib, eller var det McMurty han hette? Nya litterära landskap öppnar sig ständigt.
Men detta kanske inte är något som intresserar er. Då är det bara att rida vidare. Pass by!
Tallyho!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
