SMHI har tagit sig orådet före att definiera begreppet höst. Jag undrar varför. Det är som om läkarvetenskapen skulle definiera lycka.
Svensk höst är när medeltemperaturen är högst tio grader minst fem dygn i följd.
Men i Göteborg har hösten andra kriterier. I Göteborg inträdde hösten i torsdags klockan 13.35.
Det är förstås något med blåsten, ett brus, ungefär som om någon startade ett gammalt kylskåp.
Men det är också ett stämningsskifte som är något annat än väder. Sommarmänniskan är en främling i detta land. Resenärerna på femmans spårvagn börjar knäppa skjortan. Det som har varit sommarens nyheter – till exempel indiska turister som stått vid Backaplan och letat efter Frihamnen – har försvunnit.
Allt är allvar igen. Eller snarare: nästan allvar. Ty det är särpräglande för den göteborgska hösten att den innehåller ett trivsamt mått av bedrägeri. Här verkar SMHI vara väldigt illa underrättat.
I mitten av augusti varje år ringer göteborgska vänner vars existens man nästan glömt att säger att det skulle vara kul att göra något och att vi absolut måste höras de närmaste veckorna. Man lägger förvirrad på luren och inser att man senast hörde av dem i augusti för ett år sedan och att det nu kommer att dröja minst elva månader innan de ringer igen. Men det är härliga samtal. De skapar en känsla av vitalitet.
Man sitter vid fönstret medan gräddiga regnmoln sänks över Trädgårdsföreningen och man säger spänstigt att man måste göra något.
Gamla skolkamrater som man möter vid övergångsstället på Drottningtorget dunkar en i skulderbladen och säger att de ska köpa soffor och bära kartonger och köra till återvinningsanläggningar med vitrinskåp och gamla rullskridskor.
I det allmänt vitala läget noteras också att skojarna är tillbaka på gatorna.
Redan förra veckan försökte en man på Kungstorget sälja en klocka till mig. Jag minns honom från förra året. Det var samma klocka.
Jag vet inte var Göteborgs skojare är mellan maj och juli. Jag tycker om att föreställa mig att de semestrar i Orsa.
I förrgår morse var mannen med silverbägarna på sin vanliga plats utanför kulverten vid Nordstan. Han har tre bägare, en grön handduk och gul boll av papp. Han placerar bollen under en av bägarna, blandar och den som kan gissa under vilken bägare bollen ligger vinner fem hundra kronor.
Hans kompanjon – som uppträder som intresserad allmänhet – vinner alltid ett par tusen kronor.
Denne skojares läte är:
– 1-2-3-var-är-bollen?
Redan förra veckan försökte en man på Kungstorget sälja en klocka till mig. Jag minns honom från förra året. Det var samma klocka.
Spåkvinnan i Brunnsparken är också tillbaka. Ifjol granskade hon min handflata och sa att jag skulle göra en resa. Det kostade 40 kronor. Det var billigt för en resa.
Senast nästa vecka räknar jag också med att se skåpbilsskojaren på Ekelundsgatan. Det är några år sedan jag råkade ut för honom, men jag har inga skäl att tro att hans metoder har förändrats. Han har rött krulligt hår och vit kavaj. Han parkerar på sniskan. Han berättar att han kört från Köpenhamn för att leverera högtalare till en studio i Gamlestaden. Men eftersom studion har gått i konkurs måste han omedelbart på Ekelundsgatan sälja dessa hundranittiotusenkronorshögtalare för tretusen kronor.
Skälet till att jag med säkerhet vet att han har siktats på andra ställen på senare år - bland annat på Föreningsgatan - är att jag har träffat en göteborgare som köpte högtalarna.
I Brunnsparken sitter ett vitt plank. Hösten i Göteborg inleds alltid med att någon kommunal förvaltning sätter upp ett vitt plank någonstans.
Inget skapar en sådan känsla av framåtrörelse som ett med verklig precision – det vill säga verkligt bristande precision – insatt vitt plank. Förutsättningen är att det som sker bakom planket är obegripligt.
Västtrafiks informationsskyltar har hamnat på insidan.
Allt är igång i den göteborgska hösten, men verkligt allvar blir det först i slutet av november. Meddelas härmed SMHI.
Kristian Wedel
Är du prenumerant? Ladda hem e-böcker av Kristian Wedel
