De båda 18-åriga göteborgskorna Aina Berg och Jane Gylling från SK Najaden hade visserligen tävlat flitigt förut – Jane kom till och med hem med två guldmedaljer från tävlingar i Köpenhamn ett år tidigare – men ett olympiskt spel var ändå något alldeles extra. Vid OS i Stockholm 1912 var de båda ännu för små för att ryckas med i tidningarnas rapporter från den så kallade solskensolympiaden, och fyra år senare hade världen annat att tänka på än idrottstävlingar. 1916 rasade det första världskriget ännu för fullt.
När de nu på söndagsmorgonen den 29 augusti 1920 vaknade upp på hotell Herminus i centrala Antwerpen visste de att de hade en av sina unga livs största dagar framför sig; det här var dagen de skulle tävla om OS-medaljer i lagkappsfinalen, 4x100 meter frisim.
Synliga sår efter kriget
Antwerpen, Belgiens näst största stad, visade tidigt ivrigt intresse för att få arrangera en sommarolympiad, och vid krigsslutet 1918 stod det klart att den viktiga sjöfartsstaden – någon mil söder om gränsen till Nederländerna – tilldelats värdskapet av de sjätte moderna olympiska spelen.
Våren 1920 var Antwerpens sår efter första världskriget ännu synliga för ögat. Utöver omfattande materiella skador plågades staden dessutom av utbredd arbetslöshet. Många tyckte nog att det olympiaåret 1920 fanns mycket viktigare saker än idrott att investera tid och pengar i.
Tävlingarna tjuvstartade redan i april med den olympiska hockeyturneringen, och sedan Sverige i sin allra första ishockeylandskamp tryckt till värdnationen med hela 8–0 var det möjligen ännu fler belgare som menade att; det där med olympiska spel, väl ändå var lite överskattat…
Somliga sträckte ändå på sig lite extra när spelen lördagen den 14 augusti formellt invigdes på den nybyggda olympiastadion – en arena som för övrigt står kvar än idag och utgör hemmaplan för fotbollsklubben KFC Germinal Beerschot i den belgiska andraligan.
Toppform inför OS
Aina Berg och Jane Gylling var båda just 15 år fyllda när de 1917 blev klubbkamrater i den nystartade simklubben SK Najaden. Jane, som i unga år tävlat för Göteborgs damers Simklubb, var redan så vältränad att hon senare den sommaren blev första svenska under en och en halv minut på 100 meter frisim: 1.28, 6. Hon följde upp med SM-guld på distansen såväl 1918 som 1919, och bara några veckor före avresan till Antwerpen 1920 lyckades hon pressa sitt eget rekord ytterligare en tiondel till 1.28, 5. Formen var uppenbarligen på topp inför hennes livs hittills största upplevelse.
Medan Jane Gylling helt och fullt koncentrerade sig på simträningen kunde Aina inte riktigt motstå frestelsen att prova även andra idrottsliga utmaningar. Som löpning med GS Widar till exempel. Och när SK Najaden 1924 kom till spel i en av Göteborgs första damfotbollsmatcher anmälde Aina sig frivilligt att ta hand om den utsatta positionen mellan stolparna.
Om Jane Gylling hade sin storhetstid fram till OS 1920, fick Aina Berg sin åren efter olympiaden. 1921 sänkte Aina det svenska rekordet på 100 m fritt till 1.19, 7 - en notering som stod sig ända till 1923. Och SM-gulden på distansen följde som på ett pärlband: 1921, 1922, 1925 och 1926.
Historiskt beslut
På väg fram mot söndagens lagkappsfinal hade både Jane och Aina kommit till start på 100 meter frisim och 300 meter frisim.
Styrkeförhållandet dem emellan var tydligt. Jane tog sig till final på båda distanserna, medan Aina fick se sig utslagen redan i försöken. Den jämnåriga amerikanskan Ethelda Bleibtrey föreföll helt oslagbar och vann båda distanserna på nya världsrekordtider.
”I ensamt majestät flöt hon genom vattnet i den mest fenomenala simning vi sett en dam göra”, skrev Idrottsbladets utsände.
Samtidigt som Ethelda Bleibtrey och hennes kamrater nu förberedde sig för lagkappfinal nådde dem, lördagen den 28 augusti, nyheten att det hemma i staterna fattats ett historiskt beslut: allmän rösträtt för kvinnor i hela USA!
I Göteborg hade Aina och Jane sedan länge kunnat se kvinnor demonstrera för allmän och lika rösträtt, men först i maj 1919 fattades det beslut som skulle bana väg för en grundlagsändring, och inte förrän vid andrakammarvalet i september 1921 tillämpades i Sverige allmän och lika rösträtt.
Amerikanskan Margaret Woodbridge tog som väntat ledningen men Aina lyckades hålla sin engelska konkurrent Hilda James ett par meter bakom sig.
IOK:s ledare Pierre de Coubertin hade för sin del ingen brådska med jämställdhetstanken. Till Antwerpen kom 2 668 tävlande från 29 länder. Bara 76 av dem var kvinnor. 13 av de 76 kvinnorna kom från Sverige, och 4 av de 13 skulle söndagen den 29 augusti simma lagkappfinal: 4x100 meter frisim. Finalmotståndare: USA och Storbritannien.
Vid sidan av Aina Berg och Jane Gylling från SK Najaden utgjordes den svenska kvartetten av 15-åriga Carin Nilsson från Stockholms Kappsimningsklubb och Emy Machnow, Malmö Simsällskap, som skulle fylla 23 bara några dagar efter finalen.
Aina rättade till badmössan och gjorde sig klar att hoppa i olympiabassängens grumliga och kalla vatten. Första sträckan var hennes. Amerikanskan Margaret Woodbridge tog som väntat ledningen men Aina lyckades hålla sin engelska konkurrent Hilda James ett par meter bakom sig.
Åt amerikanskorna var uppenbarligen inget att göra – de var alldeles för bra, men Emy Machnow höll undan för den jagande brittiskan, och när Carin Nilsson hoppade i vattnet på tredje sträckan var svenskorna ännu på silverplats.
Uppgiften blev i tuffaste laget för lagets yngsta medlem. När stockholmskan växlade över till Jane Gylling hade engelskorna inte bara ätit upp hela försprånget, utan även tagit sig förbi, och trots frenetiskt kämpande fick Jane ge sig i en hård spurtstrid
De överlägsna amerikanskorna vann på nya världsrekordtiden: 5. 11, 6. Brittiskorna noterades för 5.40, 8 medan Sverige gick i mål på 5.43, 6.
Tarzans autograf
Om man är det minsta idrottsintresserad finns det många goda skäl att ta spårvagnen till Kviberg för att sedan leta sig fram till de gamla militära kasernerna och Göteborgs idrottsmuseum. Ta trappan upp till andra våningen, sedan några kliv åt höger och upptäck den monter som uppmärksammar Aina Bergs framgångsrika karriär. Där, vid sidan av bronsmedaljen från 1920, ligger också Ainas eget fotoalbum med signerade bilder av simmarkamrater från när och fjärran. Som till exempel Ethelda Bleibtrey, Johnny Weissmuller (simmaren som senare blev Tarzan på film) eller den svenska världsstjärnan Arne Borg.
– Weissmullers autograf har vi visst också någonstans i gömmorna, säger Ingemar Döbeln, dotterson till Jane Gylling som vagt minns besök hemma hos mormor och morfar på S:t Sigfridsgatan i Örgryte runt 1960.
– Jag hade inte ens hunnit fylla fem när hon gick bort i mars 1961. En hjärntumör, säger Ingemar, som visserligen själv valde handboll framför simning, men alltid tyckt att det känts fint att veta att mormor var dubbel olympisk medaljör.
Den andra bronsbleckan hämtades hem vid OS 1924 i Paris utan att Jane behövde ta ett enda simtag! Som reserv i lagkapplaget fick även femte flicka ta emot en medalj.
Medan Jane nu satt vid sidan av simmade klubbkamraten Aina Berg än en gång hem ett OS-brons. Aina fortsatte att tävla ytterligare ett par år, men 1928 fick de båda simmarvännerna barn och avslutade sina aktiva karriärer.
När fullmånen hängde över Antwerpen den där söndagskvällen 29 augusti 1920 var det fyra glada svenska bronsmedaljörer som drog sig tillbaka för nattvila. Att bara tre nationer kom till start – vem minns det om hundra år?
Fotnot 1:
Aina Berg (1902-1992) var gift två gånger och fick en son. Efter att ha arbetat som modist tog hon senare tjänst på Svenska Amerika Liniens fartyg mellan Göteborg och Nordamerika. Aina Berg valdes 2018 in i Göteborgsidrottens Hall of Fame.
Jane Gylling (1902-1961) gifte sig med Goodwin Palm och fick en dotter. Jane förblev hemmafru i parets engelska tvåvåningshus på S:t Sigfridsgatan där hennes syster bodde på andra våningen, och familjen Palm på den första.
Fotnot 2:
Bland många källor finns det skäl att särskilt nämna professor emeritus Lennart K Perssons biografier över Berg och Gylling i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.
Flertalet av artikelns illustrationer har generöst ställts till förfogande av Göteborgs Idrottsmuseum i Kviberg. Sedan 2013 medlem i det världsomspännande Olympic Museums network.
