Jag har inte så bra minne. Jag kommer inte ihåg händelseförlopp, utan bara ögonblicksbilder, som vore de klippta ut en actionfilm, sekundsnabba sekvenser.
Från den tiden vi bodde på Utbyvägen 1 har jag egendomligt många sådana scener bevarade. Det var innan jag började skolan, och jag var alltså inte mer än fem, sex år. Det var de sista åren på 40-talet och det första på 50-talet.
Jag minns att mitt skosnöre blev överkört av en lastbil ute på Utbyvägen. Jag kommer inte ihåg mer än det. Att jag tittade på mitt skosnöre som gått upp och att ett lastbilsdäck i detsamma rullade över det.
Nu förefaller det otroligt att det faktiskt hänt. Men varför skulle jag ha en minnesbild av något som inte inträffat? Kanske var det en dröm. Men jag minns ju aldrig mina drömmar.
Vi var uppe i smöret då, pappas bageri gick bra, så bra att jag fick en röd trampbil. Och mamma bidrog med en sybehörsaffär på Kapellplatsen. Jag minns att jag var där med henne en sommareftermiddag och stod vid dörren, som hade en glasruta som gick ända ner till golvet, och tittade ut i ett våldsamt åskväder och var inte alls rädd utan bara förundrades över hur högt regndropparna studsade på gatstenen.
Jag minns min röda trampbil, och att jag kunde köra den runt i huset: ut i hallen och genom ett annat rum och in i vardagsrummet, och att det fanns en solfläck på parketten därinne, och att jag upptäckte att den flyttade på sig under tiden jag trampade runt, runt, och att jag tyckte att det var något hotfullt över det. Som om förflyttningen av solfläcken över golvet var ett varsel om att min lycka över att trampa runt, runt skulle ta ett slut.
Och jag kommer tydligt ihåg hur jag klättrade över grinden och nådde ända upp och svängde benet, i kortbyxor, över krönet och klängde ner i friheten när jag rymde från kindergarten. Anledningen var att de andra söta små barnen sparkade mig i ändan så att jag fick stora blåmärken.
Ingen sparkade några bollar på honom, ensam kastade han sig till höger och till vänster. Timme ut och timme in.
Jag var på kindergarten eftersom mamma och pappa båda arbetade de måste ha någonstans att göra av mig.
Efter rymningen fick jag en barnsköterska som var stor och tjock och gammal och hette Nanna. Av någon anledning befann vi oss på Drottningtorget när hon trampade fel i ett spårvagnsspår och bröt benet. Hon låg mitt på Drottningtorget och skrek hjärtskärande och någon främmande person tog hand om mig, och jag kissade ner mig när denna någon tog med mig in i en telefonkiosk och ringde efter ambulans. Vad som sedan hände med min barnpassning minns jag inte, men att jag därefter alltid blev kissnödig i telefonkiosker minns jag väl.
Och jag minns att min sju år äldre bror tillbringade sina eftermiddagar med att kasta sig mellan två trädstammar på andra sidan Arvid Bjerkesgatan (Denne man ritade på jubileumsutställningen i Göteborg 1923 och var chefsarkitekt för Liseberg.) för att han tränade på att bli fotbollsmålvakt. Ingen sparkade några bollar på honom, ensam kastade han sig till höger och till vänster. Timme ut och timme in.
Att estländarna, som vi hyrde ut till på andra våningen; vi hyrde alltid ut – och jag tror att de bodde två familjer i samma lägenhet – byggde en väldig trälåda på ute på gården och fyllde med sina tillhörigheter för att emigrera till Kanada. Göteborg var inte nog långt bort från Sovjetunionen.
Att Gustav V dog och att artilleriregementet på Kviberg sköt salut så att dånet rullade i bergssidorna, oändligt länge höll de på och att det skrämde mig.
Det finns en anekdot om min bror och mig från den här tiden. Jag har inget eget minne av händelsen, kommer bara ihåg berättelsen om den.
Min bror hade med brännglas bränt hål på en grannes regnrock, som hon haft liggande på pakethållaren på sin cykel. (Det var sådant barnen sysslade med innan det fanns datorer och smarta telefoner.) Den drabbade damen hade sett det hela och tagit reda på var slyngeln bodde och stod utanför vår trapp och skällde på min mamma för att hon hade så ouppfostrade barn.
Mamma hade en teori, att om man blev utskälld och av någon anledning inte bara helt sonika kunde går därifrån, så skulle man titta på utskällarens fötter, vilket skulle göra denne så osäker att hen skulle upphöra med sitt beteende. Jag har aldrig testat värdet av detta förhållningssätt, jag brukar bli arg själv i stället. Och det hjälper inte alls.
Så förmodligen stod min mamma och tittade ner på damens fötter.
Då kom jag och sa att en kamrat berättat en rolig historia för mig och så avbröt jag den uppröra damen och berättade den och avslutade med att säga:
– Och herrejävlar vad jag skrattade.
Den mästrande damen tittade på mig en lång stund, sedan tittade hon på min mor, som tittade på hennes fötter, lika länge men sa ingenting, skakade bara på huvudet och gick.
