I dag ska vi gå mot strömmen. ”Stadig” tar oss då norröver, räknat från den dödsdömda bron. Vi ämnar besöka ett par mindre kända delar av älven, ja i närområdet.
Tidigare har vi befarit älvens mer besökta delar från vattnet, och besjungit dess granna fasader, vältimrade kajer, glashus, praktkåkar, glupska sälar, kranar, hamnar, nybyggen och flytetyg som vilar sig eller är i rörelse på vattnet.
Denna gång ska vi alltså bese stränderna uppströms. För vår del är det fråga om okända vatten. Men med oss har vi minnesatleten Åke Karlsson. Han har bland annat skrivit två böcker om varv norr om stan och är på det hela taget lexikalt kunnig om allt som rör hamnen och älvens historia.
Vi räknar med att få se en del medfarna och slitna platser, delvis bortglömda, kanske överblivna eller vanvårdade. Det kan bli som att hamna på älvens bakgård.
Solen är vänlig, med ljust och fint väder även om kylan så här års känns. Vi är som bylten när vi går ombord, inlindade i åtskilliga plagg. Ett par bulliga, vita moln seglar som vanligt sakta fram över Strömmensberg i fonden.
Cementsilon vid Säveåns mynning var i drift till 80-talet. En silo är väldigt svår att göra något av när den inte används för sitt ursprungliga ändamål, förklarar Åke. Den får nog bara stå där.
Och här var det pråmvarv, förklarar Åke, och pekar mot de tomma stränderna norr om Säveån. Pråmarna byggdes i trä och på ett sluttande plan. Det blev inte mycket rester efter de varven.
Vi ser på kartor som Åke plockar fram. Texten är liten och han kikar i ett förstoringsglas. Där låg Vieille Montagne, ett belgiskt företag, säger han och pekar när vi passerar dess omlastningsbassäng.
En bit bort höll Esab till. Deras båtar tog sig ut till fartygen och gjorde svetsjobb. Men där är nu ombyggt och husen är nya, summerar han.
Så åker vi över Marieholmstunneln. Röde Orm slingrar sig förbi en bit upp.
Här höll ”Vargen” till, en liten träbogserare, minns Åke. Den togs bort när man grävde för tunneln. Nu är det tomt här också. Men innan låg det mängder av båtar i bassängen.
Vi rör oss på älven i ensamt majestät. Till höger glider en glasskrapa i Gamlestan förbi.
Därinne låg Göteborg-Dals pappersbruk som gjorde tjocka kartonger, Åke pekar över axeln, och där, han pekar igen, huserade Axel Ågren, Ahlsell, Dickson och Sjöstedt och en rad andra stålgrossister. Det var mycket att göra i den branschen när de stora varven var i gång.
De flesta anläggningarna på den sida som vetter mot stan ser slitna ut men är ändå i bruk, verkar det som, och fönstren är hela. Vi passerar affärslokaler, brädgårdar, fordon, släp, trailers och låga hus som har portarna på andra sidan, inte mot älven.
Den verksamhet som finns här nu har inte heller så mycket med båtar och sjöfart att göra. Förr var det lager och liknande. Nu börjar kajerna att förfalla. Det kan gå ganska fort, säger Åke.
Fast sedan passerar vi en ny kaj och ett saltlager som ägs av den stora kemikoncernen Akzo Nobel. Anläggningen används förmodligen för import av vägsalt och låg tidigare i Sannegårdshamnen.
Vid ett par gröna, lådliknande hus, vid Marieholm, låg Göteborgs Varv. Där byggde man ståltrålare på 50-talet och bogserbåtar till Röda Bolaget. Och på Hisingssidan låg Siporex, en lättbetongfabrik. Byggnaden var kvar länge innan den revs och ersattes av en ny. Men deras kaj finns där fortfarande.
Det är ändå inte mycket som står tomt och öde. Husen används. Stränderna är på sina ställen förstärkta med sten.
Vi passerar en rad halvruttna dykdalber där man tidigare förtöjde pråmar. Bogserbåten ”Björn” gav alltid upp en fruktansvärd signal när den närmade sig. ”Björns” pråmar var lastade med avföring. Man hade blandat i torv, aska och avfall och produkten kallades Pudrett. Den köptes av bönder i trakten och hamnade på åkrarna.
Pudrett låter ju nästan som det sköna damer tog på sina kinder. Men blandningent luktade ganska bra eller ja, det stank våldsamt, säger Åke och ler. Och när det höga tjutet ljöd rusade kvinnorna ut och plockade ner tvätten.
Vi når den gamla igenlagda kanal som på 1870-talet bildade Ringön. Men kanalen lades igen bit för bit. Nu finns det inga spår av den.
Det där huset ser lite mystiskt ut, säger Skepparn och pekar på en röd träkåk som står på en rejäl cementfot en bit ut i älven. Skymtar vi inte en hembränningsapparat i ett fönster?
Men Åke vet besked. Huset hör till Alelyckans gamla vattenintag.
Så vänder vi och går hem på Hisingssidan. Utmed stränderna finns nybyggda paviljonger, kontorshus i trä, glas och tegel, skåpbilar, anläggningsmaskiner och livlig verksamhet. Willys monsterfordon rullar in vid sina depåer, stora som hangarer.
Då börjar vi inse att den där fula bakgården nog inte finns! Det känns lite snopet men samtidigt bra. Och överallt ser vi fina bryggor och bänkar utmed vattnet och nyklippta gräsmattor, allt i gott skick.
Det håller på att rustas upp här och var, säger Åke, här byggs en del nytt och mer planeras. Så det där med förfall och sådant stämmer väl inte. Kåkarna är ju också hyfsat underhållna även om de används till annat än det som läget vid älven en gång gav upphov till.
Vi når den gamla igenlagda kanal som på 1870-talet bildade Ringön. Men kanalen lades igen bit för bit. Nu finns det inga spår av den.
Här någonstans låg Martin, huvudpersonen Harry Martinson roman Vägen ut, och sov under en presenning på en av områdets många pråmar. Det hade Martinson själv gjort 1918, då en fjortonårig rymmare som inte kunde hitta något annat nattkvarter. (Han blir upptäckt och tas till en polisstation).
Ännu på 40-talet, skriver Ted Knapp i sin bok Längs Göteborgs kuster, kajer och kanaler, var Ringön en "anskrämlig samling öppna marker, kärr, bilupplag, plåtlager ...trasiga pråmar, halvsjunkna segelskutor och ett antal småbåtsvarv. "Ljusskygga figurer" gjorde platsen osäker. Den bilden har nog förföljt Ringön.
Till de ljusskygga nu för tiden hör förresten Skepparn och hans skrivgast. ”Stadig” har ju sin hemmahamn på Ringön.
