Vi smög runt udden och i samma ögonblick lämnade två kanoter stranden, ljudlöst. Helt tomt på sandstranden nu, en av Bohusläns bästa med fri sikt mot fjorden.
Jag fick samma känsla som en kväll en gång i Toscana. Det var på stranden Cala Violina. Plötsligt inte en människa. Någonstans här på toskanska kusten drunknade den romantiske hjälten Percy Bysshe Shelley år 1822. Han var 29 år när han stack ut med sin våldsamt överriggade segelbåt ”Don Juan”. En plötslig sommarstorm kom. En fiskare seglade upp jämsides och ropade till Shelley:
– Reva!
– Nej! ropade Shelley.
Han flöt iland efter ett tag och lär ha känts igen enbart genom en bok i fickan av kollegan Keats. Jag tänker ibland på Shelley och hans klena båtvett.
Men nu - i Coronaisolderingen, på 2020-talet, vid en svensk strand - var allt lugnt. Vi körde upp stäven i sanden, hoppade iland och dukade upp en försenad lunch på en platt fender. Vi skulle just börja äta när det surrade till i mobilen. Ett uppfordrande surr som inte gick att ignorera. Det var ett mejl från redaktör Wedel på Världens gång.
– Hjälp! Kan du sticka emellan med en månadsfyr? Lämning omedelbart.
En fyr? Det finns många fyrar jag gillar, Smygehuk, Sandhammaren, Muckle Flugga, Kråksundsgap … Men den enda som kom upp i skallen var Räbbehuvud på klippan utanför Härön, bara någon timme bort med båten. Jag har undvikit Räbbehuvud sen den gången då vi nästan gick i kvav på en bränning inte så långt från fyren. Mitt båtlivs värsta käftsmäll. Och allt var mitt eget fel.
Det här hände för en hel del år sedan, jag hade förträngt allt det där.
Men redaktör Wedels mejl öppnade ett fönster i minnesbanken på vid gavel. En fyr? Javisst, Räbbehuvud blir bra (hörde jag mig själv säga). Och nu måste jag tillbaks till platsen, gå igenom allt igen.
Vi packade ihop lunchen, knuffade ut båten, det gällde att passa på innan ljuset försvann.
Dagen var fantastisk med en svag bris från sydväst och närmare 27 grader i luften. Det var båtar överallt. När vi gick genom Strömsund fick vi sällskap av en röd havskajak som nästan drog förbi oss med djupa, bestämda paddeltag. Precis där det var som smalast dök en grann koster upp med rödbruna segel på väg in i Stigfjorden.
Till sist var vi framme vid fyren som står på en av Bohusläns svartaste klippor, som ett vitt utropstecken några meter från vattnet. Ett järnräcke vid sidan med sirligt avslut, precis som vid fyren på Stångehuvud.
I början av 1990-talet tyckte Sjöfartsverket att fyren Räbbehuvud var helt onödig för yrkestrafiken. Fritidsbåtarna kunde väl gå i den skyddade leden innanför? Och där stod fyren bara och drog pengar. Stopp! sa ett gäng fyrfantaster. Bildade Föreningen för Räbbehuvuds bevarande, tog över driften och 2009 fick man en runtomlysande LED-lampa på plats. Så gick man från sektorsfyr till ett slags angöringsfyr.
Men Räbbehuvud handlar inte bara om staten och sparivern. Här finns också en ryslig vandringssägen om ond bråd död, vrakplundring, guld och den svenska stormaktstiden, allt kombinerat i berättelsen om prinsessans fantastiska guldvagga.
Ungefär så här var det: På Lucianatten 1717 förliser skeppet ”Jungfru Elisabeth” från Hamburg vid Räbbehuvud. Skeppet bryts ner, de flesta drunknar, några överlevande hackas ihjäl av vrakplundrare. I lasten finns en makalös vagga i solitt guld, en gåva till Ulrika Eleonora, Sveriges blivande drottning, från ett tyskt furstehus. Sen accelererar berättelsen. Kung Fredrik dyker oväntat upp på scenen. Vaggan stjäls av bonden på Stordal. Vaggan grävs ner i kohagen. Bonden tar hemligheten med sig i graven. Finns den kvar? Gräver folk fortfarande lite extra när sättpotatisen ska i på Tjörn?
Det var alltså den här komplexa fyren jag passerade med vår koster den gången som den här berättelsen egentligen handlar om. Vi skulle till Marstrand. En kompis till något av barnen skulle lämnas på kajen i Marstrand, runt klockan sex. Det gick underbart bra. Vinden drog åt rätt håll. Vår koster var bred och låg och jag kunde ha vänsterarmen i vattnet, känna hur det porlade mellan fingrarna. Ett stycke efter fyren dök tre tumlare upp ett tiotal meter från babordssidan.
Hemseglingen gick trögare. Det bar emot och när vi närmade oss fyren föll augustimörkret över oss. Vi svängde inåt efter fyren, passerade Ängevik. Nu blev sikten med ens sämre, sjöröken kom. Men jag var inte orolig. Här hade jag ju gått hur många gånger som helst. Jag blev övermodig.
En bit efter inloppet kom jag ur kurs, några meter kanske. Inte mer. Men det räckte ju. Med ett kras satte jag upp förstäven på bränningen som ligger där, precis vid leden. Jag stod och styrde, åkte på magen som en säl fram över det daggvåta rufftaket.
Men det gick att backa loss. Pumpen började gå, i en allt vassare tonart. Tills sist stannade den helt med ett tjut. Jag kröp fram till fören, lyfte undan lite grejor och kände med handen. Jag tyckte den liksom fortsatte ut i havet. Nu började vi ösa med hinkar, spänner, öskar och allt.
Någon timme bort låg varvet i Tångesund. Kom vi bara dit skulle vi klara oss. Vi hade en telefon, en ålderdomlig mobil. En NMT Explorer, stor som en Schweizerost. Bärrem fanns. Klockan var runt tre på natten när jag ringde Roland, varvsägaren. Han bodde i Henån.
– Jag kommer direkt sa Roland. Se till att ösa på bara så får vi nog upp henne i slinget.
När vi kom fram till varvet var Roland redan där. Han hade kastat sig på sin motorcykel i blå pyjamas, skinnjacka och hjälm.
Det knakade och skrällde när vår koster kom upp ur vattnet, formen liksom försvann. Hela förstäven av krumväxt ek hade tryckts in, det såg inte klokt ut.
– Jaha, ja ja, sa Roland. Det blir att skifta förstäven och få på nya sambord. Men det kan vi greja här på varvet. Och det var ju bra av er att ni kunde hålla henne flytande hela vägen hit.
Allt det här fick jag alltså gå igenom, en vanlig dag i mitten av augusti, när det kom ett uppfordrande meddelande från VG-redaktören:
– Kan du sticka emellan med en månadsfyr?
