När larmet tar över för mycket sätter jag mig och pratar lite med Ulf Lundell , det vill säga, han står för allt prat, 872 sidor prat.
Hans berömda så kallade generationsroman, ”Jack”, fick mig att känna mig felkönad, med dagböckerna är det annorlunda. Allteftersom vi åldrades båda två halkade vi tydligen ut på samma sorts tankebanor. Gunnar Ekelöf formulerade det snyggt: ”det som är botten i dig är botten också i andra”. Det låter som ett motto att ha i den moderna identitetspolitikens tid: människor är människor överallt. Dikten heter ”Jag tror på den ensamma människan” och är skriven 1941, orostider det också, som de flesta tider.
Det ger status att bli nämnd av Norén och Lundell och Linderborg oavsett om det är ros eller ris.
Lundells dagböcker är vår tids generationsromaner, skrev Åsa Linderborg i en recension. Sen publicerade hon en egen, ”Året med 13 månader”. I den nämns Lundell, liksom hon nämns i hans.
Går det inflation i dagböcker? Lars Noréns nya, ”Dagbok 2015-2019”, består av 1 100 bibelbladstunna sidor. Den hann precis bli recenserad innan upplagan drogs in, på grund av fel namns nämnande, en ny version kommer.
Flera av Noréns recensenter är med i boken, med rätta namn. Det verkar som om de är nöjda med det. Det ger status att bli nämnd av Norén och Lundell och Linderborg oavsett om det är ros eller ris.
Katarina Frostensons senaste ”F - en färd” är en sorts dagbok över tiden då hennes make satt inlåst. 248 sidor bara, lite i sammanhanget, men den rymmer ändå mycket ris till nu levande, och många rosor till kända döda, till exempel Rousseau. Han var inte bara filosof utan också en av sin tids stora antifeminister, lärde jag mig när jag googlade.
Linderborgs ”13 månader” är dubbelt så tjock som ”F - en färd”. Mot slutet beskriver hon ett märkligt möte med Frostensons make. Det är som det ska, alla nämner alla som är värda att nämnas. Det blir som en sorts parnassens sällskapsspel. Eller är det rundgång bara. Ibland är det jäv också? Och frälsning, nämns man finns man.
Alldeles nyss kom ”Tvära kast” av Marianne Lindberg de Geer.
Redan på sid 5 bokar hon lunchdate med Lars Norén. På sidan 12 nämns både Lundell och Frostenson och fem sidor senare går hon hem till Åsa Linderborg.
”Tvära kast” är en sorts coronadagbok, skriven i år.
De kommer nu, pandemiberättelserna.
Men julmusiken är fortfarande barmhärtigt coronafri. Eftersom jag haft covid 19 kan jag sätta mig på mitt kafé och lyssna medan jag läser, många sidor blir det. Dagböckerna har funkat som en sorts terapi upphöjd till mani.
För övrigt uppför jag mig oklanderligt, håller avstånd, visar respekt. Det syns inte utanpå att jag först testades positivt, och sen isolerade mig i stipulerade antal dagar, plus lika många till för säkerhets skull.
Ofta möts jag av skepsis. Är du inte för gammal för att ”få det” så lindrigt, säger blickarna. Och: du vet väl att du kan ”få tillbaka det”. Eller: men Agnes har ju sagt – det vet jag väl, avbryter jag då. Eller också vet jag inte. Inte många vet, utom de som vet allt med bestämdhet.
Julmusiken lindrar och normaliserar. Om den nu inte tvärtom är en sorts science fiction-toner från yttre rymden, eller från förr i tiden? Normaliteten blir tydligast när det normala försvinner, julen blir som den blir, och sen blir det vår, omedelbart. Ulf Lundell beskrev våren så fint den elfte maj 2019:
Hörde göken
Tror stararna ligger på ägg
Snart ska jag se små ljusblå skalrester i gräsmattan
Det kommer en dokumentär om Lundell i jul. Det är logiskt.
