Novembergaloscher

Alla har olika knep för att klara sig.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Stig Claesson visste en hel del om månaden november. I texten Galoschväder skriver han så här: ”Det har bara gått några dagar in i november då det mörkgrå dagsljuset börjar gå en på nerverna. Det är en mörk månad man måste stå ut med. Man går i duggregn, i halvregn och i helregn som övergår i blötsnö och förbannar vårt lands latitud och mörker.”

Det går ju inte att göra annat än att hålla med. Stig Claesson skriver fortsatt om sitt sökande efter galoscher. Han vill i det eländiga vädret åtminstone kunna anlända torrskodd till krogen och väl där, som traditionen bjuder, glömma sina galoscher. Författaren finner inga galoscher i skobutiken och resten av texten går därmed i moll.

ANNONS

Jag samlar dessa bilder på hög och lagrar på en lättåtkomlig plats i skallen. Bilderna plockar jag sedan fram när livet känns tungt.

Själv behöver jag inga galoscher. Mina boots håller fukten borta rätt så bra och krogen är det sällan man är på i dessa tider.

Men Stig Claesson har förstås rätt i att man behöver vara rätt rustad för att överleva november, inte minst i pandemins era. Folk har lite olika metoder för att klara denna mörka månad: en del tränar, andra går helt upp i en hobby som stickning eller byggande av modellflygplan. Somliga läser eller tittar på serier för att fördriva tiden och ta sig till platser långt ifrån vårt mörker och kyla.

Själv samlar jag bilder. Alltså inte fotbollsbilder eller Pokemonkort, utan minnesbilder av små enkla händelser som gett upphov till fickor av glädje i denna annars dystra tid.

I november har exempelvis följande bilder insamlats:

En gråtrist eftermiddag på jobbet fick jag en oväntad present av en kollega. Det var alltså att jag faktiskt fick presenten som var oväntat, själva innehållet var mer väntat.

En fredagskväll var jag på en polsk restaurang med en gammal vän (jodå, vi höll avstånd och spritade våra händer noggrant). Jag åt en utmärkt panerad ost och vi talade om livets väsentligheter (fotboll, vänskap, litteratur och mat).

En mörk tisdagskväll efter middagen satt Lille J och kämpade med läxan. Han skulle skriva en berättelse på temat ”om jag var osynlig”. Med en gul blyertspenna plitade han ord för ord ner en historia som innefattade en brevbärare, magiska jordnötsmörsmackor och stölden av en mössa. Det blev till mycket intressant epistel med imponerande driv och oväntade vändningar. En far blev stolt.

ANNONS

En söndag vann blåvitt en allsvensk match. Det är tyvärr något som inte alls går att ta för givet i dessa dagar.

Och just när jag skriver ner dessa rader sågar en man från kommunen iklädd neongula kläder ner en hög gran som hotat att falla över vårt hus. Han klättrar högt upp i granen och sågar sedan flinkt ner bit för bit uppifrån. Det är ett intagande skådespel och det ligger en subtil form av lättnad i nedsågandet av denna gran.

Jag samlar dessa bilder på hög och lagrar på en lättåtkomlig plats i skallen. Bilderna plockar jag sedan fram när livet känns tungt.

Stig Claesson är för mig en kär författare, men det är inte alltid jag håller med honom. Med mina bilder på plats är jag exempelvis fast övertygad om att november månad går att klara utan galoscher även i år.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS