Jag brukar ofta ramla och betraktar varje fall som ett misslyckande. Nej, det är inte riktigt sant. Ibland kan jag nöjt konstatera att jag genom livet lyckats utveckla ett slags fallteknik. Vid ett tillfälle, på en strandservering i Haag, tog jag emot mig så skickligt att mina glasögon bara snuddade vid stenläggningen så att ett diskret klick hördes. Inte en skråma, varken på mig eller brillorna! Efter det köpte jag en skitdyr blus för pengarna jag sparat på att inte ha sönder glasögonen.
Jag flyr till restaurangen och lyckas tränga mig ner med min sallad, hos en fyrabarnsfamilj
Jag påminns om vikten av att belöna sig själv då jag på vagnen överhör hälften av ett mobilsamtal: ”Jag var precis och tog en bärs hos indiern på hörnet och jag ska snart få en till, för det har jag förtjänat” berättar den än så länge nästan nyktre mannen för den han pratar med. Jag undrar vad krävs för att förtjäna en öl? Själv brukar jag tillämpa belöning med viss strikthet. Sådant som att plocka ur diskmaskinen är inget jag belönar mig för. Jobbigare måste det vara. Som att ta itu med de pappershögar som omärkligt växer upp på bänkar och bord, de där som består av papper som inte tillhör någon särskild kategori, men inte heller självklart kan sorteras som skräp. När hemmet är fritt från sådana, då kan jag få både gin & tonic och en cigg på balkongen.
Idag är det min födelsedag. Jag har redan blivit firad av fina människor igår, så jag är nöjd, men trots det vill jag något mer, något annat, på denna udda och obetydliga födelsedag. För det är jag väl värd? Att känna sitt värde har nästan blivit en skyldighet. Alla människor är lika mycket värda, säger vi. Men om man landade på jorden i ett UFO - eller varför inte i ett flygande tefat som det hette när jag var barn - så skulle man nog undra. ”Gul och röd och vit och svart gör detsamma har han sagt” sjöng Fröken i ”Jesus älskar alla barnen” till ackompanjemang av den pustande tramporgeln. Då kom Glenn försent igen. Han slank in och försökte att inte märkas i sin fläckiga tröja och för korta byxor. Tramporgeln tystnar, Fröken skrynklar ihop ansiktet. Jaha! säger hon. Det är som att Fröken glömt vad hon nyss sjöng, eller förstod hon inte vad Jesus menade? Jag gillade aldrig min fröken på lågstadiet, men jag älskade Magister Forsell på mellanstadiet. Han var stor och trygg och han tyckte om oss barn, det visste man bara. Det är synd att Glenn aldrig fick träffa Magister Forsell, men han hade redan flyttat då vi började fyran.
Jag har fått ett vackert kort där det står ”Have a wild birthday”. Hur då? Jag frågar Siri. Intressant fråga, svarar hon bara. Jag försöker formulera mig på olika sätt men Siri tröttnar och säger att jag nog vet bäst själv. Jag tar mig till Botaniska. Vildare än så blir det inte. Väl där börjar det dugga. Jag flyr till restaurangen och lyckas tränga mig ner med min sallad, hos en fyrabarnsfamilj. Bredvid mig har jag en prepubertal tolvåring med hörlurar och mittemot jonglerar en tvååring med maten. Pappan tittar tomt framför sig medan mamman sköter tivolit och är tålmodig och vänlig, även mot mig. Då det dyker upp två skakiga äldre damer gör hon plats för dem också: Det finns rum för alla!
Efter denna happening, som var tänkt att vara en fridfull lunch i solen, åker jag in till centrum. Dottern ringer: Köp dig något du inte annars skulle unna dig! Det blir svårt, svarar jag, jag är ju rätt bra på att unna mig annars också. Det blev en brun-utan-sol i mousseform. Kanske skulle jag tagit mig en god dyröl i stället, men jag visste inte riktigt om jag gjort mig förtjänt av en sådan.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
