Alla snackar fyrar idag. Filmfestivalens brännpunkt blev ju Pater Noster, Heidenstammaren på Hamneskär. Tufft ställe för solitär biobesökare. Långt till ljusen i Marstrand, långt till Klädesholmen, långt till Åstol.
Hit kom jultomten på en svan. Så berättade fyrvaktarna för barnen på Hamneskär. Här ute är spelplats för Ted Ströms skräckballad ”Fyrvaktarens dotter”. Här är det omöjligt att lägga till med båten om det inte är kav lugnt. Men det finns värre fyrplatser. Utan ett ljus i sikte. Totalt isolerade. En är Muckle Flugga på Shetland, månadens fyr i GP. Fyren med speciell koppling till Göteborg och Långedrag.
Det var en ren tillfällighet att Muckle Flugga kom in i fyrlistan. En ren slump att vi träffade på Gustav Brax på gatstumpen efter ”Sjöboa” i Långedrag, just den här januaridagen.
Han drog på en stor röd resväska.
Gustav Brax är sjökapten, bor året om på segelbåten S/Y ”Muckle Flugga” tillsammans med Anna Zachariasson. Världens gång har tidigare berättat om vardagslivet i åretruntbåten (Vg 2015-05-30). Friheten att snabbt kunna sticka iväg på en ny seglats; ”ge oss en kvart sen är vi iväg!” sa Gustav Brax den gången.
När jag nu ser honom där på gatan tänker jag direkt på fyren som gav namn till båten. På fyren vid världens ände. Muckle Flugga ligger på Shetlands nästipp, på Storbritanniens nordligaste punkt. Grönland rakt fram. Det är närmare till Polcirkeln än till London. Hela Atlanten trycker på, vågorna blir gigantiska. Det ena ger det andra. Har du kanske någon bild på fyren Muckle Flugga i båten, Gustav?
– Häng med lite snabbt så kollar jag i datorn. Jag måste packa och fixa, iväg tidigt imorgon på ett nytt jobb på Irländska sjön, till ett ställe där tidvattnet är tio meter. Kan bli lurigt med stängda gränser när man ska hem, man vet ju inte hur det blir.
Det är kallt, rått. Några nonchalanta snöflingor i luften. Halt på bryggan där ”Muckle Flugga” ligger. Båten sticker ut i hamnen med sitt stora svarta skrov och gula överbyggnad bland alla vita vinterliggare.
Vi saxar försiktigt över mantåget, skeppshunden är ivrig. ”Muckle Flugga” är en stålketch ritad av den kände konstruktören Osborne Ralph och allt ombord signalerar robust långfärdsseglare. En båt för världens alla hav, för alla väder.
Gustav Brax dyker ner i ruffen. Kommer upp med datorn på ett litet kick, vinklar skärmen. Jag sträcker på nacken, kisar lite, försöker ta in bilden på Coronasäkert avstånd i sittbrunnen.
”Muckle Flugga” ligger där för fulla segel halvt dold i en vågdal. I fonden syns den branta fyrklippan. Liknar ett skrovligt urtidsdjur som kravlat upp ur havet. Namnet Muckle Flugga kommer av ett fornnordiskt ord Mikla Flugey som betyder ”den stupkantade ön”, inte så konstigt. Vinddrivna sjöfarare från Skandinavien var tidigt på Shetland.
”Det var våldsamma turister, de var föga grättna och skulle gärna ätit en SJ-smörgås med plast och allt” skriver Hasse Alfredson i ”Bästa vägen till Muckle Flugga”. Boken är en riktig gottepåse. En inspirerad U-sväng över land och hav som leder till Muckle Flugga. Men bara nästan; ut till klippan kommer Hasse aldrig.
Jag köpte en bok på Foyles, den stora boklådan på Charing Cross Road i London; det var ett tag sedan. Jag fastnade för omslaget direkt. En finstämd akvarell av en fyr med bred fot och avsmalnade kropp. Det här var Skerryvore. En Stevensonfyr, ansedd som världens vackraste.
Boken ”The Lighthouse Stevensons” berättar den fascinerande historien om en dynasti av stenhårda fyrbyggare, ingenjörer och mästare som kunde sätta upp en fyr var som helst. Men vid Muckle Flugga var det stopp.
Det här är omöjligt! sa David Stevenson (pappa till Robert Louis, författaren) som fick uppdraget att bygga på platsen. Klippan är för brant, läget är för utsatt. Det är för farligt. Det blir för dyrt. Och kaptener som tar sina skepp den här vägen är helt enkelt galna.
Men nu var det krig med Ryssland, Krimkriget hade startat. Engelska flottan skulle segla mot norr och blockera ryska hamnar. Nu behövdes en fyr längst ut på Shetland. Lorderna i London pekade med hela handen. Tre linjeskepp hade redan gått under i farvattnen på hemväg från Östersjön. Fler sjömän dog än under slaget vid Trafalgar.
David Stevenson fick ge sig. Bygget började i mars 1854. 120 ton material fick bäras upp på ryggen. Rangliga trästegar. Rep, taljor, block och ett brutalt slit. I oktober stod en provisorisk fyr klar på Muckle Flugga. Men ingenjör Stevenson var inte lugn. Vänta bara till vinterstormarna, muttrade han.
Den 2 december kom en storm som växte till orkan. Vågorna bröt över den 60 meter höga klippan. Sjöarna slog in järnporten på fyren, dränkte nästan fyrpersonalen, flyttade en fyrtio meter lång barriär av granit som ingenting.
Man fick börja om från början. Bygga en ny fyrkonstruktion med torn av tegel som visade sig bli perfekt. 1857 stod fyren klar, praktiskt taget i originalskick när Gustav Brax och Anna Zachariasson kom seglande med S/Y ”Muckle Flugga” från Göteborg runt 150 år senare. Anna höll segelbåten utanför klippan, Gustav stack iland med gummibåten, tog alla 257 stegen upp till fyren.
– En sån jäkla känsla att stå uppe vid fyren och inte en kotte någonstans! Bara massor med fåglar, havssulor, lunnefågel, stormfågel.
Någonstans precis i närheten låg en skotsk fiskebåt som såg den där båten med svensk flagg och samma namn som fyren i stora gula bokstäver på skrovsidan. Och det som hände sedan är ju alldeles underbart:
– Anna som låg och väntade på mig blev uppvaktad av en nyfiken krabbfiskare som i kikaren hade sett mig kila upp mot toppen. När han såg den gulsvarta båten, som var döpt efter fyren, blev han förtjust och skickade över en spann nykokta krabbor till Anna!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
