Den gångna veckan kom med ett häpnadsväckande besked från 1980-talet. Jag tänker inte på Palmeutredningen. Åklagarens presskonferens tråkade ut mig. Han verkade uttråkad själv. Men jag fick, efter närmare 40 år, se Tiberius.
Tiberius är inte den romerske kejsaren utan ett göteborgskt efternamn.
Tiberius var ett monster i Johanneberg. Mina bröder och jag såg honom aldrig, vilket är en fördelaktig position för ett monster. Så länge det är osett kan det bli hur farligt som helst.
Vi behövde passera Tiberius när vi skulle hälsa på mormor.
Mormor bodde i ett rött tegelhus i Johanneberg. Från hennes fönster på femte våningen syntes Pariserhjulet och Carlanderska sjukhuset. Hon hade en tv med jalusi, en oändlig mängd ljusblå porslinsherdinnor i bahytt och två prickiga snäckor som man kunde hålla mot öronen och höra havet.
Men för att överhuvudtaget komma till mormor måste man ringa på porttelefonen och på väg till en hiss med rostfria gallergrindar passera ett trapphus med grön marmorimitation. På detta bottenplan låg en enda lägenhet. Det stod Tiberius på dörren. Mormor varnade oss för honom: hon sa att han drack. Vi föreställde oss ett rufsigt troll som rödsprängd och vrålande slog upp dörren och … ja, resten var lite oklar.
Under hela min barndom smög vi förbi Tiberius dörr.
Vi såg honom aldrig. Han blev allt farligare, allt rufsigare, allt fullare, allt större. En gång tog han i handtaget från insidan. Det var en annandag jul. Jag glömmer det aldrig.
Ingen vålnad på film har någonsin tett sig lika skrämmande som Tiberius i Johanneberg.
I Evert Taubes ”Strövtåg i Ranrike” – här återberättat ur minnet – återvänder författaren till sin barndoms bohuslänska arkipelag och drar sig till minnes att det drygt femtio år tidigare fanns en gammal fiskare med det enastående namnet Pellevantius Bruse. Taube frågar några gamla gubbar om de minns historier om denne gamla fiskare från förra seklet. De svarar:
-Varför frågar du honom inte själv. Hans sjöbod ligger där borta till vänster.
Pellevantius Bruse är ungefär lika gammal som Evert Taube. Bakom ett vitt skägg kan dölja sig en trettioåring.
Och förra veckan skickade alltså min bror ett foto av namnlistan vid porttelefonen.: Tiberius bor kvar.
Sedan gjorde google resten.
Jag har under den gångna veckan sett foton av Tiberius. Han är kanske femton år äldre än jag.
Ingen tyder på att han var något annat än en vanlig student som min mormor eventuellt någon gång observerat med en back öl i famnen.
Tiberius har de senaste åren understundom skrivit ett slags frilufts- och äventyrarblogg. Nyligen – det vill säga i vintras, när världen var öppen - besteg han vulkanen Chimborazo i Ecuador, i Alexander Humboldts fotspår. Han klagade lite på trängseln i Quito, men lämnade några ganska pigga restaurangtips. Och han poserar gladeligen på bild med en alpacka.
Denna bild på Tiberius och alpackan är veckans verkliga sensation.
Det är ungefär som om någon hade skickat en bild som visar att Trotskij lever och år 2020 driver ett litet våffelkafé i Jonsered (varma och kalla drycker, ingen is).
När jag sålunda läst dessa impressionistiska skisser från Ecuadors grusvägar letade jag rätt på Evert Taubes text om Pellevantius Bruse.
I nästan varje detalj minns jag den fel. Det är i själva verket svårt att spåra att det är samma historia.
Nu väntar jag bara på att Tiberius och Pellevantius Bruse gemensamt ska vända sig till Göteborgs-Postens ansvarige utgivare och väcka klagan. Tills vidare läser jag om drinktipsen i Quito. Tamarindo Margarita är god men lite dyr. Men mojiton lär vara utmärkt.
