Fredagen den 29 december 1972 började jag teckna P.S på Göteborgs-Postens sista sida. Jag hade inte tänkt hålla på särskilt länge, ett par år på sin höjd. Men det visade sig väldigt snart att denna kommenterande satir-, skämt- och vitsruta gick hem hos läsarna – och att jag tyckte att det var roligt att göra den.
Så jag fortsatte.
Fram till för fem år sedan tecknade jag en ruta om dagen, vardag som helgdag och jag missade aldrig min deadline, trots att jag precis som alla människor drabbades av influensa, snuva, feber och andra kalamiteter då och då. Det gäller att kämpa på, the show must go on.
GP-läsarna hörde tidigt av sig med tips och förslag, först via brev och telefonsamtal, sedan kom faxen och nu är det mejl som gäller. Jag tror att P.S. fyller ett behov i Göteborg. Den är en kanal för humorn i stan, särskilt ordvitsandet.
Läsarkontakten är det härligaste med det här jobbet.
PS-rutan ska vara aktuell, den ska ”ligga i tiden”. Under de 48 år som gått har julen alltid känts viktig för mig. Om det inte händer något alldeles speciellt under dessa helgdagar gäller det att komma på något skoj om tomtar, grisar, granar och julklappar. I dag publicerar jag några teckningar från de tidigaste åren.
Den med boaormen är från den 24 december 1973, min första julaftonsteckning i P.S.
