En stad består främst av sina invånare, detta fick Johan Adler Salvius bittert erfara efter att han i maj 1621 utnämnts till kommissarie för att leda arbetet med stadens byggnation och organisation. Den gamla planen från 1619 hade frångåtts. Nya ritningar över gator och torg, gränder och tomter, togs fram. Den största frågan blev hur tomterna skulle fördelas.
Utan minsta överdrift var det hans dittills största utmaning i livet. Här var det inte frågan om att människor stod på kö för att få bli borgare i den nya staden, utan det gällde att locka med förmåner. Redan från början upplevde svenskarna sig diskriminerade på holländarnas bekostnad. Dekret från högre ort styrde processen och frågan om frivillighet existerade inte. Precis som när Älvsborgstaden en gång skulle byggas pekade kungen med hela handen var staden skulle ligga.
När Salvius kom till Göteborg en försommardag i juni möttes han av det faktum att bara sexton borgare i Nya Lödöse anmält sitt intresse att flytta till den nya staden. De övriga ville stanna kvar och kunde inte riktigt se någon vinst med att flytta. För att fördröja processen och få Kunglig Majestät att dra tillbaka beslutet kom de med olika svepskäl. Några var helt öppna i sin kritik och ville se privilegiebrevet för att kunna bedöma vilka fördelarna skulle bli. Man visste vad man hade, men inte vad man skulle få. Krigen och de eviga härjningarna hade gjort människor skeptiska till förändringar.
Tomtfördelningen kom att ske på Rådhuset i Nya Lödöse. För att komma tillrätta med problemen hade Salvius utarbetat en fördelningsprincip som förhoppningsvis skulle upplevas som mer rättvis. De som ville ha tomter fick dra numrerade lappar ur tre olika ”pottor”, beroende på vilken typ av hus de tänkt bygga. Eftersom kronan helst såg att stenhus uppfördes skulle de som tänkt sig bygga sådana få de bästa tomterna i direkt anslutning till hamnen (Stora Hamnkanalen). Om man ville uppföra hus med endast stengavel skulle tomt tilldelas vid de inre gatorna längs kana‧lerna (Östra och Västra hamngatan). Längst från hamnen fick de plats som tänkt sig bygga i trä.
Fördelningen blev ändå inte rättvis. Salvius själv beskriver hur alla ville dra lott ur den mellersta pottan, för att få en tomt vid vatten men samtidigt slippa bygga helt i sten. Principen visade sig även mindre genomtänkt av rent praktiska skäl, eftersom det inte fanns lika många intressenter som det fanns tomter. Husen skulle komma att ligga utspridda; ”det ena huset skulle stå och ropa efter det andra” med Salvius egna ord. Till råga på allt vägrade holländarna att delta i lottdragningen och ”utvalde bästa lägenheterna efter eget huvud”. Droppen för svenskarna var ändå att de avkrävdes en avgift för tomterna, vilket holländarna slapp.
Arbetet fortskred långsamt. Samtidigt fick Salvius hela tiden nya direktiv från Stockholm. Han införde stränga straff för den som sölade, men utan resultat. Slutligen insåg makthavarna att Salvius inte var uppgiften mäktig. Det krävdes hårdare nypor. Han återkallades till Stockholm och utnämndes till assessor vid Svea hovrätt.
Salvius efterträdare var ingen mindre än den gamla ”göteborgaren” och svenska ambassadören Jacob van Dijck. Hans första åtgärd som kommissarie var att kyla ner stämningen och sammankalla till ett möte i Stadskyrkan i Nya Lödöse där han inför staden borgare höll fram stora privilegiebrevet. Ingen oklarhet skulle få råda. Det var kungens vilja som yppades. Borgarna fick vara så goda att finna sig i sitt öde. Han meddelade, troligen under burop, att Nya Lödöses stadsrättigheter skulle upphöra månaden därpå. Men trots att stadens magistrat upplöstes och förvaltningen flyttades över till Göteborg, med rådhus och allt, envisades många nylösingar att bo kvar. van Dijck stack inte under stol med att han ansåg sig ha att göra med ”människor, vilkas vett ej vore bättre än hästars och mulåsnors”.
Genom att arrendera ut Nya Lödöses stadsområde och utmarker till holländska bönder, där landeriet Kvibergsnäs marker ingick, ville van Dijck i ett sista försök få Nya Lödöses borgare att ta reson och flytta. Men de lät sig inte blidkas. Först efter att magistraten i Göteborg, i början av 1624, hade ställt sin klagan hos Kunglig Majestät och kungen hotat med att låta riva bråkstakarnas hus tycks frågan ha lösts. Motståndet grunda‧des säkerligen i att det inte fanns mycket till stad att flytta till. Till råga på allt skulle de själva stå för alla kostnader.
1624 blev den definitiva slutpunkten för Nya Lödöse. Området kom där‧efter att kallas Gamlestaden och det mesta av marken lades under plogen.
