Kanske ringer han från Indien? Han talar det klaraste pitemål. Hej, det är Fredrik igen. Här snöar det just nu, jag kan se det från mitt fönster. Hur är det nere hos er? Har jag funderat på det där med hemförsäkringen vi talade om sist. Var det inte en telefon? Jag pratar en stund och säger att nej, det snöar inte här, men du får ha en bra dag. Du med, säger han. Kanske ringer han inte från Piteå, utan ett Call Center i Calcutta. Går upp mitt i natten, kl 7 svensk tid och sätter igång. Norrlänningar är ärliga, därför står pitemål högt.
Kanske rörde Fredriks samtal från Piteå/ Indien något djupt inom mig.
Jag drömde i alla fall om min norska telefon, den höga svarta från Halden Hotell i Fredrikstad. Jag gick på Den Reisende Folkehöjskole där och eftersom hotellet snart skulle rivas fick folkhögskolan husera där gratis. Vi skulle ändå vara på väg till Indien snart.
Enkelrum kändes lyxigt i den socialistiska inramning skolan bjöd på och lärarna hade nog hellre haft en sovsal, men vi fick nöja oss med ett åttiotal enkelrum i 3 våningar. Min telefon stod på golvet i garderoben. Det var ingen som svarade när jag ringde till receptionen naturligtvis. Jag prövade att ringa några gånger ändå, mest för att överrösta min rumsgranne som spelade Pink Floyd The Wall så högt han kunde varje kväll. Sysslandet med telefonen avledde min uppmärksamhet för en stund.
Istället för reception hade vi vår genusneutrala klädhög i ett hörn bakom disken. Man bytte smutsvätt mot ren, tog vilket plagg som helst.
Han envisas. Ringer jag olämpligt? Ja, det gör du faktiskt. Jag är här inne i garderoben och letar efter min norska telefon.
Vi var väldigt jämlika. Extremt jämlika. Det var mest gråblå undertröjor. Skorna behöll vi på. Bevakade dem som hökar på rummen.
Tog man av sig skorna försvann de eller byttes ut under natten till en annan storlek. Det var lika bra att sova med dem på. Om denna tid finns mycket att säga. Vi kom i alla fall till Indien. Det var det som var själva reisandet, skolans bärande grundidé. Inte hotellvistelsen i en norsk småstad.
Det intressanta med min norska telefon var att den var felnumrerad.
Istället för noll, som det gjorde i Sverige, började den runda skivan med ett. Man fick alltså lägga på en siffra när man ringde. Ett nummer som 0322 515 12 fick översättas till 1433 626 23. Givetvis snodde jag med mig telefonen. Jag kunde inte tänka mig de norska telefonerna tillsammans med underställen i krossmassorna från Halden Hotell, därför åkte den ner i packningen efter hemkomsten från Indien. Det visade sig senare att man utan problem kunde koppla in telefonerna i det svenska systemet. Detta hade vi mycket roligt åt när jag kom hem igen. Visserligen var ljudet lite raspigt men det var alltid lika roligt att se vänner på besök ringa fel. Ringde man själv fick man ofta frågan ”Varifrån ringer du, det är så raspigt? varpå man svarade att man ringde från den norska telefonen. ”Från Norge, vad gör du där?” Så höll det på.
Tillbaks till Fredrik, han med pitemålet. Han envisas. Ringer jag olämpligt? Ja, det gör du faktiskt. Jag är här inne i garderoben och letar efter min norska telefon. Det verkar sporra honom och nu ringer han varje vecka. Ibland är det på stockholmska. Men mest på pitemål.
Jag gillar pitemålet bäst. Han är persistant som man säger på engelska. Ihärdig. Hade våren kommit till oss där nere än? Här uppe i Piteå är det fortfarande snö. Inte så kul för ungarna, men det får gå, man får vara glad ändå. Pulkorna. Hur gick det med telefonen förresten? Ville jag ha abonnemanget? Fri surf och hela familjen på samma pott?
