Det händer att man kan röra sig mellan olika ateljéer i en trakt och bekanta sig med nya verk eller sådana som just blir till. Denna gång tänker vi göra en sådan konstvandring med hjälp av båten ”Stadig” och från vattnet beskåda äldre verk i stadens offentliga miljöer.
Vi kliver som vanligt på vår reportagebåt vid Operan. Längst ut på piren står Eino Hanskis staty av Evert Taube. Poeten är avbildad i naturlig storlek och vänd mot Vinga. Vid hans fot ligger en ros.
Man undrar ju varför Taube har hamnat just där, han förekom ju inte så ofta på operan. Men Evert gör som alltid succé bland damerna. Den ena kvinnan efter den andra i ett sällskap japanska turister kommer fram och håller honom i handen medan maken tar en bild. Hur är det nu ”Min älskling du är som en ros” låter på japanska?
Till det yttre liknar Operan en båt vid kaj. Och just det, att huset har en del likheter med ett fartyg, ser vi särskilt tydligt från ”Stadig”. Byggnadens skeppsform ska förstås påminna om stadens stolta arv och historia.
Vi går in under Yttre Järnvågsbron, det blir lågt i tak men Skepparn fäller kontrollpanelen och ”Stadig” går fri. Så är vi inne i Vallgraven som i denna del mer liknar en stökig arbetsplats.
Utanför Feskekörka står ett par figurer och tjötar i brons. Två av gubbarna i gruppen ”Skärgårdsfiskare” är lika som bär men ser rätt anonyma ut som om dragen suddats ut. En hund stirrar stint på en fisk som just ska rensas av en tredje karl.
Men man ser gruppen bättre från landbacken. Då upptäcker man också att hunden heter Svenrobert Lundquist. Ja, så står det på hans halsband men det handlar förstås om konstnärens namn!
Så tuffar vi vidare och glider in i parken utmed Nya Allen. Där kunde de väldiga träden vara konstverk som just håller på att lägga sista handen vid sig själva. Och när de jättelika porträtten äntligen började bli klara högg man ner en del av dem. Sådant känns.
I Kungsparken ser vi Ivar Johnsons ”Flickan och sjötrollen”. Hon blänker i ljuset men avståndet till den sköna är i längsta laget för oss i båten. Den sköna damen har sällskap för parken är full av solbadare och dryckesbröder. Ingen är dock lika lättklädd som hon.
Mitt för Storan dyker statyn Prometheus upp. Han kommer lubbande och är på väg ut i Vallgraven, ett enda steg till och han hamnar i plurret!
Prometheus stal elden och gav den till människorna. Då ilsknade gudarna till och straffade honom. Man får väl tänka sig att gudarna kommer rusande över Kungsstorget för att ta fast honom.
Vi kör intill. Prometheus är oväntat nog en äldre, rätt fet karl med åtskilliga kilo runt midjan, hängbuk och stabbiga ben. Fast ansiktet kan vi inte se. Det har konstnären Vassil Simittchiev av något skäl stoppat in i en pyramid av cement. I vänsterhanden håller han ett stycke glänsande metall, det är förstås den brinnande facklan.
Den statyn är det en fördel att se från vattnet, liksom det sjöodjur som skymtar i gröngräset nedanför Storan. Där ser man den väldiga svansen och en bit av kroppen. Ormen är ett av Chalmers utbildningsprojekt som fått en suverän placering i slänten mot Vallgraven. Man får en känsla av att monstret befinner sig under båten och att vi snart ska få syn på skallen!
Så seglar vi in vid Trädgårdsföreningen. Anläggningen är i sig ett konstverk som man började skapa redan på 1840-talet. Men vi får nöja oss med att kringsegla en del av detta paradis, innerstadens lunga. Att komma på vattnet erbjuder en lite annorlunda vy.
I parken, mitt emot Bastionsplatsen, står en man i brons som tar sig upp på en sockel, Klättraren. Det kunde vara Prometheus när han kliver i land efter doppet vid Kungstorget, slår det oss!
Men när vi styr in under kastanjerna för att beskåda statyn är den borta! Som om mannen lubbat in bland träden i parken (det var kanske där gudarna hann upp honom). Men så får vi veta att Björn Therkelsons bronsskulptur ”Klättraren” är inne för reparation och översyn, "i akut behov av demontering".
Lars Hanssons ”Monolit” i fyra delar är som gjord för båtperspektivet, fint inramad av stora träd och motljus som den är. Själva granitskapelsen i sig har vissa likheter med en enorm, sprucken kindtand.
Så passerar Paddan och trädgården som speglar sig i vattnet börjar gunga av svallet.
Därefter dyker Pål Svenssons tunga skulptur i granit upp, ”Den hemlighetsfulla porten”. Verket består av två stora block på vilka ett tredje vilar. De är så placerade att en strimma ljus sipprar fram mellan de svarta stenarna. Också här bjuder ofantliga träd stenen värdigt motstånd.
Ser du hur vackra stolparna under Slussbron är, frågar Skepparn. Och där skymtar mycket riktigt en veritabel pelarhall i järn som blir särskilt ståtlig när man kommer i båt. Ljussättningen är förnämlig, stolparna speglas och svajar i vattnet när vi glider förbi.
Så går vi under broarna i innerstan och upptäcker att en av dem bildar ett vackert mönster, en abstrakt, geometrisk ribbkonst som vi glider fram under.
Att se Johanna i Brunnsparken från vattnet ger ett annat perspektiv. Hon blir liksom upplangad i skyn och avtecknar sig mot stadens himmel. Därmed har vi i båten också konstvandrat färdigt för denna gång.
