Jag satt en eftermiddag på ett kafé i Gårda. Det var en ovanlig händelse. Jag tror inte att jag tidigare i mitt liv har suttit på kafé i Gårda. Det är bortom mina cirklar. Jag har annars suttit på Café Noworolski i Krakow, på Tambosi i München, på Chumley’s på Bedford Street i Greenwich Village på Manhattan och vid lefsa med remouladsås högt under tak på Östbanestationen i Oslo. I Köpenhamn kliver jag ner i källaren i Tivolihallen vid Voldgade och anar snett underifrån flimret och vibrationerna från de gula bussarna till Langelinie.
Men Gårda. Nix. Inte förrän i torsdags.
Det regnade på fönstret. Bordet var en smal skiva, stolen var en hög pall. En läskkyl brusade. Det doftade kanelbullar.
Genom fönstret såg jag Fabriksgatan.
Jag hade hamnat på detta kafé genom att vandra i regn på Fabriksgatan i nordlig riktning – längs flagnade fasader, betongväggar och bullerplank. Under denna promenad hade jag mött två fotgängare: en kvinna med en meterhög kaktus i famnen och en ung man som bar på tampar, remmar och berghakar som om han skulle bestiga K2 eller Ramberget. På huvudet hade han en tunn gul mössa. Han försvann in genom en röd dörr.
Jag var tidig till ett möte och satte mig en halvtimme på kaféet.
När jag satt på pallen vid fönstret insåg jag: jag kan ingenting om Gårda.
Det hade varit fusk att titta i Wikipedia. Jag skulle klura ut något själv.
Ur minnets grumliga göl flöt en Remfabrik, en Tomtefabrik och Sten-Åke Cederhök.
Utanför det regnblöta fönstret stannade buss 753 mot Mölndal. Ett äldre par klev av. Mannen hade en sådan högt knäppt jacka i grovt ljusbrunt läder som farbror Melker har på fiskafänge i ”Vi på Saltkråkan”. Redan genom fönstret syntes det att han (inte Melker) hade mycket att säga och hon hade mycket att invända. De kom in på kaféet. De hördes utmärkt.
Han var något slags uppfinnare som hade uppfunnit något slags skosnöre som var lättare att knyta om man hade något slags reumatism. Kvinnan sa:
– Folk kan väl ha skor med kardborreband.
Han sa:
– Ja, men det är inte snöre.
De köpte en påse bullar. Jag satt kvar och kände beundran för uppfinnares ihärdighet. Sedan mindes jag en konspirationsteori om Gårda. Den gör gällande att det förfall och lastbilsbuller som präglar delar av Gårda är en följd av att kommunpolitikerna vid Gustaf Adolfs Torg – som enligt förljudande är ryggradslösa, blåvita medgångssupportrar – har velat utplåna Gais kärnområde.
Jag tänker inte försöka kontrollera denna historia.
När det slutade regna gick jag jag ut, svängde förbi en enorm nepalesisk restaurang som tycktes ligga helt tom och gick längs Mölndalsån.
Gårda efter regnet kändes övergivet med sina ärgade torn och röda fasader. Allt längs ån var rensopat och uppstagat, som om någon städat i panik och sedan blåst tystnad i visselpipa.
Ett mjölkigt dis hängde över Gothiaskraporna.
Vid ån mötte jag i tur och ordning en kvinna som sköt en skottkärra med två skyltdockor och en man i skär hjälm som låg på rygg på en trehjulig cykel. Jag stannade utanför remfabriken. Vid kajkanten stod uppfinnaren i farbror Melkers rock. Hans hustru bröt bitar av kanelbullarna till änderna.
Han sa buttert:
– Det är ändå inte samma sak med kardborreband som med snören.
Hon stod tyst och kastade bullsmulor. Sedan bröt solen fram. Det är något särskilt med Gårda.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
