Jag vandrade i Julgöteborg. Det regnar i år. Trottoarerna är blöta och mörka. Det har inte lyckats mig att ta mig till Avenyn. Det är något lugubert över hamngatorna. Där gick två kvinnor under gula paraplyer.
När de passerade sa den ena:
– Jag har ju det här projektet som pågår till 2022.
Jag gick och åt lunch i ett källarvalv. Vi bordet bredvid satt tre män och förtärde räkor med häpnadsväckande målmedvetenhet samtidigt som de diskuterade hur de på fiffigast möjliga sätt skulle formulera en ansökan. En sa:
– Vi behöver hålla projektet rullande.
Men fram till på söndag kan jag prata med en gubbe från Hälsingland som försöker att sälja ett knivfodral med en glödteckning av en hängbro som jag inte känner igen.
Julgöteborg består alltså av människor som pratar om projekt. Projekten håller Sverige flytande, det vill säga bidrar till illusionen att något sker. För 250 år pratade göteborgarna om hur mycket silltran de skulle koka och för hundra år sedan pratade alla om mjölet och dyrtiden.
Jag funderar på att fördjupa mig i detta. Det finns projektpengar att söka.
På eftermiddagen gick jag på julklappsjakt. Det går till så att jag bestämmer mig för att köpa föremål som jag sedan inte köper. På vägen hamnar jag i samspråk med människor som säljer runda stenar med tänkespråk, knivfodral och broderade kökshanddukar och jag är nära att låta mig värvas till någon organisation som antingen vill att jag ska köpa ett presentkort för en get i Tanzania eller ett nytt elabonnemang – jag är aldrig helt säker på vilket.
Jag går och spekulerar på en bonad med texten "En god avföring är den bästa huvudkudden."
Jag antar att jag borde göra detta under tilltagande ursinne över konsumtionssamhällets meningslöshet. Men det gör jag inte.
Jag älskar det.
Jag går bland ljus och bollar och ”Mer jul” av Adolphson & Falk.
Jag tillbringar tre eftermiddagar med att målmedvetet julhandla. På dessa tre eftermiddagar köper jag en burk hemlagad fikonmarmelad och får en broschyr om en värmepanna.
De julklappar som jag måste skaffa till krävande anförvanter kommer jag istället att skaffa under två desperata timmar den 23 december. Det är underbart. Det skapar en känsla av vitalitet. På måndag kommer jag att vara en man med ett uppdrag. Butikerna kommer inte att ha något av det jag efterfrågar. Istället kommer jag att skaffa något som börjar på samma bokstav, står i samma hylla eller har samma kulör.
Vi som är ute den 23 december är ett slags brödraskap, vi som kliver in en butik för att köpa ett par målvaktshandskar och kliver ut ur en annan butik med en popcornmaskin.
Men fram till på söndag kan jag prata med en gubbe från Hälsingland som försöker att sälja ett knivfodral med en glödteckning av en hängbro som jag inte känner igen. Och sedan får jag pepparkakor medan jag lyssnar på en ung man som lägger ut texten om mitt elavtal. Han vet allt om mitt elavtal. Ibland ställer han frågor och han rättar mig jovialiskt när jag svarar fel.
I torsdags satt jag i NK:s källare, nedsjunken i en av fåtöljerna, och hörde en kvinna säga i telefon:
– Mitt projekt för 2020 är att Magnus ska börja spela badminton.
