Jag hade tänkt att skriva om den göteborgska julen, men den verkar ju vara inställd, så jag får skriva om något annat.
För sexton år sedan började det snöa på Manhattan. Det var en decembereftermiddag.
Snön hade laddat upp i flera veckor. Redan i november hade isgrånaden sänkt sig mellan de guldsmidda portarna på 42:a gatan. Varje natt utbröt bränder i Brooklyn och the Bronx. Ugnar och gasspisar stod på. En morgon när jag satt vid min bagel meddelade lokal-tv-nyheterna att två brandmän hade dött i the Bronx när vattentrycket i slangarna vek. De hade stått på fjärde våningen. De hade hoppat.
Kylan kom alltså före snön. Jag gick dessa bottenfrusna veckor på nedre Manhattan mellan mina inbokade möten, där ingen ville lyssna på mig om jag inte bar slips och kavaj, och jag satt i det lilla S:t Paulskapellet vid Ground Zero och pratade med Father Williams som mindes terrorattackerna. Kylan stod mellan kyrkbänkarna. Utanför varje drugstore låg en sotig uteliggare som hade tillbringat natten nära nån brasa vid Columbus Circle. Jag köpte en halvliters pappmugg med Caffe Americano och gick ut igen, i isvinden. Jag drack inte kaffet. Jag värmde händerna.
Han drack bourbon med isbitar ur ett glas med kantig fot och han betalade för hela flaskan genom att skala sedlar från en rulle med gummiband.
Den vänliga mrs Jamison på Foreign Press Center undrade om jag ville skriva något roligt om Bette Midlers trädgård som tydligen fanns någonstans i närheten av Tompkins Square. Det lät absurt. Och jag åkte dit, men tappade intresset och stod en stund och tittade på ett monument över en fartygsolycka och satt ensam på en diner och åt gnocchi klockan elva på förmiddagen och gick sedan in på en ny drugstore och köpte hett vatten utspätt med kaffepulver. Allting kändes fullständigt meningslöst.
Det verkade vara nya bränder och nya döda brandmän varje natt.
Men i mitten av december kom snön.
Den föll tungt genom eftermiddagen och in i kvällen. Det föll över gångbroarna i Central Park, över de rykande brunnslocken på Times Square, över Kapten Kidds gamla kyrka, över de förkylda och vresiga vakterna utanför Empire State Building, över de svenskättade granförsäljarna framför Metropolitan och ända uppe vid Cloisters och Fort Tryon Park.
New York såg ut som det New York i snö, med Brooklynbron och Chrysler Building glittrande i vatten och plastflingor, som såldes i decimeterhöga kupor i souvenirbutikerna på Liberty Island. Staden blev vacker och ny.
Denna första kväll av snö lyste det i en bar på 59:e gatan. Där satt en tjock man i rutig skjorta. Han drack bourbon med isbitar ur ett glas med kantig fot och han betalade för hela flaskan genom att skala sedlar från en rulle med gummiband. Han skalade sedlarna inifrån. Han levde på att snickra perfekta kökslådor och skåp i ädelträ hos Manhattans miljardärer. Han berättade om Yoko Onos lägenhet, om en neddrogad filmstjärna och han drog ömsinta anekdoter om sin svärfar.
– A good man. From Finland.
Han nämnde också i förbigående att han hade gjort en del jobb hos en lokal småskojare och tv-värd, en viss Donald Trump.
– Jag skulle kunna berätta lite om hans lägenhet. Finns en del märkligheter. Men Trump är ju rätt ointressant, sa han.
– Berätta om svärfar istället, sa jag.
– Gubbfan kunde trä. Son of a bitch, vad kan kunde trä. Det kunde han. Han visste hur man skulle göra för att inte lådorna skulle kärva.
Snickaren från Lake Carmel drack sin bourbon och skalade sina dollarsedlar och snön föll över de ensamma människorna som slirade i modden på femtionionde gatan och sedan gick jag ut och tittade på granarna vid Rockefeller Center och fann mig en tunnelbana hem och det var sexton år sedan och i dag känner jag att vi gjorde rätt i att prata om den finska svärfadern.
Kristian Wedel
