Den lyser, ett skarpt neongrönt skimmer i gräset borta vid vinbärsbuskarna. Jag ser den från mitt sovrumsfönster och vet genast vad det är: en lysmask. Det är tolv år sedan jag såg en sist, och då trodde jag det var något jag skulle få se i min trädgård varje sommar och en bit in på hösten. En jordisk stjärnhimmel av lysmaskar, utströdda gröna prickar i gräset som diamanter. Nu är de lika sällsynta som igelkottar, paddor och mareld. Särskilt marelden saknar jag. Hur man simmade, med självlysande armar och ben i det svarta, ljumma augustihavet. Lite som en groda i bikini. Det sägs att saker försvinner och att det kommer nytt hela tiden, men jag undrar var allt det nya är. Det blir bara tommare och tommare. Särskilt på lysmaskar.
En var tolfte år är definitivt för sällan.
Det är därför inte konstigt att jag reser mig upp och går ut i trädgården i bara nattlinnet. Granhäcken är hög och natten sen så det är ingen risk att någon ser mig. I bästa fall kan jag bli tagen för en vålnad vilket jag ser fram emot. Mörkret är kompakt och stjärnbilderna står högt över mig, men också mörkret är en bristvara. Ljuset håller på att äta upp det. Vi måste vara rädda om mörkret och allt det som finns i natten. Lysmaskar, fladdermöss och stjärnor. En vän till mig brukade kasta upp körsbärskärnor i luften och så satt vi på trappan i mörkret och såg de grå skuggorna flyga hit och dit, förvirrade av kärnorna och med sina ekolod ur spel. Det vetenskapliga namnet på fladdermöss, Chiroptrera, betyder handvingar, och det ser verkligen ut som skuggor av händer som flyger ovanför oss som om de försökte fånga något. Fladdermöss är heterodonta, vilket betyder att de unga fladdermössen har mjölktänder. Det får mig att känna en stark ömhet. Vi har 20 mjölktänder, fladdermössen mellan 20 och 38. Inte så olikt alltså.
Undrar om min hona i gräset fått några friare. Hon har suttit där länge och väntat nu intill lekstugan.
Skillnaden mellan oss och fladdermöss är att de får vampyrtänder sedan, två framtänder i överkäken och tre i underkäken. Det får vi vara glada att vi slipper.
Tillbaka till lysmasken i min trädgård. Varför detta skarpa gröna ljus?
Det är den starkaste neongröna nyans jag sett och bara en enda punkt som lyser mitt i det svarta. Fantastiskt. Sedan får jag veta att det bara är honorna som lyser.
Det kan sitta stilla i flera timmar för att locka till sig hannar som flyger runt och spanar efter honor. Hanarna själva lyser bara svagt så de syns knappt. Undrar om min hona i gräset fått några friare. Hon har suttit där länge och väntat nu intill lekstugan.
Med nattlinnet vått i fållen vandrar jag vidare ut på grusvägen där stenarna gör det svårt att gå. Nere vid järnvägsspåren ser jag ännu en lysmaskhona sitta och hoppas. Det är säkert hundra meter mellan dem och liten risk att de träffas, å andra sidan är det ingen vits med det eftersom det är hannar de båda är ute efter. En bil far förbi och bländar mig ute på stora vägen där gatlyktorna drar en rak linje genom landskapet. Jag har inget emot ljus på vägarna, det känns tryggt att man syns och inte blir påkörd. Ett skelett i reflexväst joggar förbi, är det han eller jag som ska bli tagen för en vålnad i natt? Nu är jag definitivt ute i en no-go-zon som det heter, i alla fall i nattlinne.
På vägen hem ser jag ännu ett ljus i min trädgård, en lysande röd prick i buskarna. Lyfter på bladen och hittar laddaren till min skruvdragare bredvid sin låda. I timmar, dagar har den stått och lyst där medan jag letat. I mörkret finner man sig själv, och skruvdragare.
