Kära göteborgare, hur använder du din snö?
Trädgården är vit här i Kyrkbyn. På morgnarna står jag i fönstret och läser det vita pappersark som bretts över gräsmattan. Det är nattens protokoll: skator och katter och domherrar har raglat runt äppelträdet.
I lördags genomförde jag denna besiktning stående i fönstret med ett par blå långkalsonger i handen. Det är det finaste med snön att den ger medborgaren ett slags fribrev.
Det är bara snö som har denna funktion. Det anses inte acceptabelt att stå en förmiddag med ett regnställ i handen och titta ut genom fönstret.
I regn är det oföretagsamhet.
I snö är det idrottsmannamässigt.
Snö har flera sådana förlåtande funktioner.
Jag känner göteborgare som lägger tioutusentals kronor om året på att åka hundra mil – i princip åt vilket väderstreck som helst – för att uppsöka snö i så stora mängder att de tillåts att dricka glühwein klockan elva på förmiddagen. Dessa göteborgare åtnjuter i vänkretsen ryktet att vara verkliga friskusar.
Men den som tar en promenad i regnet till Systembolaget på Backaplan och köper två Hof åtnjuter inte alls samma stabila rykte som idrottsman.
Endast snön har denna magiska funktion.
Jag står alltså i fönstret i Kyrkbyn. Det är lördag och jag tittar på snögubbar, snölyktor och en isbana som en heroisk granne har spolat upp på en basketplan.
Jag letar väl också lite efter pulkor, skyfflar, stavar, längdskidor, hjälmar, vantar, halsdukar, skavsårsplåster, undertröjor, skidglasögon och braständstickor. Men det är uteslutande för att inför anförvanter och grannar förmedla ett intryck av aktivitet. Jag vill inte finna något.
Ett par framgångsrikt icke funna vantar kan fylla en halv lördag.
Jag använder alltså min snö väl. Jag skrotar i långkalsonger och letar efter raggsockor och mössor och skridskor. Ibland tittar jag eftersinnande ut genom fönstret. Grannen Torbjörn vinkar respektfullt åt mig.
Ty en man som klädd i långkalsonger står med en termos i hand och genom ett köksfönster tittar ut på ett vinterlandskap är alltså ingen oföretagsam helgfirare. Det är en idrottsman eller frisksportare som samlar sig inför sin insats. En renlevnadsman. En samhällsbärare.
En rätt disponerad långkalsong kan pågå länge.
I lördags kombinerade jag långkalsongen med en lång och varm bilresa till Vättlefjäll.
Då började det mycket riktigt mörkna. Jag hann lyckligtvis aldrig få på mig skridskorna.
Observera att jag inte har något mot att gå ut och – som det heter på gammal Redbergslidsgöteborgska – fingå i snön. Det är en helt annan sak. I mörkret vandrar jag bort mot Lundby gamla kyrka. Det knarrar under klackarna som i Fritiof Anderssons paradmarsch. I trädgårdarna står fyrfat med vedträn. Det är en coronatrend. Hisingens inbyggare umgås över gulascher och marshmallows. De krummar över elden med öppna handflator. När skymningen faller ser de ut som statister i någon filmatisering av Oliver Twist.
Vid Rositas gata såg jag några barn i overallstorlek som bar snö. Jag stod kvar en lång stund för att se om det fanns någon övergripande plan. Men det var bara detta: de bar. De gick i olika riktningar med bumlingar i famnen.
När jag kom hem satt katten Maggie Smith och föreföll äta snö i trädgården. Himlen var ett svart blankt fyrfat över Hisingen.
Vinterns eviga fråga är: hur kort tid kan man tillåtas vara utomhus för att det ska vara tillåtet att gå in och dricka varm choklad med rom? Och vinterns eviga svar är att en bra långkalsong kan utsträckas över en hel göteborgsk vinterdag.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
