Hon kom till oss en sensommardag för tolv år sedan och lade sig till rätta på åkgräsklipparens sits i uthuset. Det gick att krypa under dörren ditin om man var stor som en kattunge. Hon kom tillsammans med ett syskon, som var mycket skyggare än hon och som flydde i panik när vi närmade oss. Vi tror att de två kattungarna blivit dumpade från en bil, som kört till vägens slut, kastat ut dem och farit sin kos.
Så var det problemet avklarat.
Vi satte ut mat till henne i uthuset, vi satte upp lappar om en borttappad katt i hela bygden, vi ringde polisen och sa att vi hittat en katt. Vi följde annonserna om borttappade katter i tidningarna, de var många färre än de om upphittade katter. Folk ville tydligen bli av med katter.
Syskonet syntes efter ett tag inte mera till.
Vi blev naturligtvis med katt.
Vi öppnade kattluckan i källardörren som varit stängd sedan Pontus, vår förra katt, gick bort. Vi lärde henne att gå ut och in genom den.
Vi döpte henne till Selma och med hjälp av veterinär Hans-Jörgen fastställde vi hennes födelsedatum till den 24 april. Efter ett halvår fick vi besked av polisen att vi kunde betrakta katten som vår.
Och sakta men säkert tog hon över vårt hushåll. Hon styr och ställer i stort och smått.
Till exempel får vi inte vara borta alltför många timmar. Är vi det så är hon försvunnen när vi kommer hem. Vi får gå ute och ropa på henne i halva dagar, tills hon tycker att vi är bestraffade nog och obekymrad återvänder hem.
Hon gillar inte att vara ute ensam. Helst skall vi vara med. Då trivs hon och rompar efter överallt och är sällskaplig och trevlig. Råkar vi oförhappandes träffa på henne utomhus, så slänger hon sig ner på marken, och det är tänkt att vi också skall slänga allt vi har för händer och sätta oss på huk och klappa henne. Då gör vi det.
Hon tycker att min trevliga fru är mycket trevligare än jag. Det har hon måhända rätt i. Men man skall inte behöva utsättas för att när man ger henne mat, så går hon ifrån den nyupplagda maten bara för att en mindre trevlig person har gett henne den. Även mindre trevliga personer kan bli sårade. Tar min trevliga fru då upp matskålen från golvet och sätter ner samma skål med samma mat igen, så äter kattskrället.
När hon först kom till oss var hon inte kräsen. Numera äter hon egentligen bara guldburkar med kyckling. (Purina Gourmet Paté, minsann.) Och när hon vägrar att äta även det, och vill att vi skall överraska henne med något annat så får vi till slut göra det. Men hon äter naturligtvis inte överraskningen. Vi provar något annat. Inte då. Men så plötsligt, en dag eller två senare, så äter hon någonting överraskande. Men ratar det dagen därpå och vi ger henne det vanliga. Hon äter.
Vi har blivit bra på att fånga möss. Hon kommer in med någon varsamt behandlad mus, i högsta grad levande. Hon jamar högljutt och släpper loss den. Då tar man snabbt fram en plastburk, jagar in musen i ett hörn, stjälper burken över den, sticker försiktigt in en sopskyffel under burken, går ut och släpper ut musen i slänten. Hon har tagit in fåglar, ödlor, ormar. Snoken hon tog in och som skadad lyckats krypa in under golvmattan i källaren och där dött var värst. En fluga lade ägg i kadavret och en dag efter några veckor var det svart av flugor i källarfönstren. Vi slog upp alla fönster och blev av med dem. Vi fann till slut snokliket.
Vill hon bli kammad hoppar hon upp och sätter sig på köksbänken och sitter där och vill bli kammad, tills vi lägger en handduk under henne och hon blir det.
När vi sätter oss till rätta framför Rapport på kvällen så går hon och lägger sig i min trevliga hustrus knä. Kommer vi inte och sätter oss, sitter hon på soffbordet och väntar otåligt.
Så sitter hon där inne i en garderob och tittar förebrående på en när man öppnar.
På natten kommer hon in och jamar högljutt, för att tala om att hon kommit in(?), och sedan går hon upp och sätter sig i fönstret på andra våningen. Och tittar ut, tills hon tröttnar och går och lägger sig hos min trevliga fru, eller på soffan i hallen. Hon sover länge på morgnarna, till elva, tolv, då hon gå upp och ut om det är bra väder, är det inte det, vill hon ha mat, som hon inte äter, ty hon äter inte på morgonen. Men hon tjatar till sig mat, vi vet att hon inte kommer att äta den, ger henne ändå, ställer ner skålen, hon går fram och nosar på den, vänder sig om och går. Kattskrället.
På natten plockar hon fram stickningen – hon stickar inte själv –men min trevliga fru stickar ofta framför teven. Hon tar i natten nystanet från soffbordet och bär i väg med det ut i hallen och lägger det där. Hon tar de färdigstickade lapparna till ett lappöverkast och bär ner dem på mattan under soffbordet och gömmer dem där. De är svåra att hitta. En gång har hon till och med lyckats ställa garnnystanet på högkant.
Hon är svart, och i mörkret är hon svår att se. Och smiter in i alla garderober och uthus utan att man märker det. Då stänger man, och när hon inte ligger på plats när man vaknar på morgonen blir man orolig och får gå och titta i alla garderober och uthus. Så sitter hon där inne i en garderob och tittar förebrående på en när man öppnar.
Man blir ju glad.
Det är intressant att få umgås med henne.
Läs GP Världens gång
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
