En av de fina sakerna med att bo på södra Hisingen är sjömanshemmet Rosenhill. Eftersom jag inte är sjöman äger jag inte tillträde till Rosenhill. Ibland – det vill säga före mars 2020 – har det gått att smita in på kaféet. Sedan har det varit stopp.
Men det gör inget, för sjömanshemmet Rosenhill sipprar ut, koloniserar stillsamt med attityder och stämningar hela Bräcke. Det har varit typiskt att en lördagskväll träffa två filippinare i vita skjortor som med hoppfull blick nalkas en i den friska brisen på Dysiksgatan och efterfrågar närmaste jouröppna livsmedelsbutik. För de skulle behöva köpa en riktigt trevlig flaska konjak, en bra kortlek och några cigarrer.
De är mycket hövliga. De framträder alltid två och två. Vid ett tillfälle såg jag att de böjde sig bort och kammade sig innan de nalkades mig med frågan.
I sådana situationer – det vill säga när man tvingas leverera det vemodiga svaret om konjaksläget på Coop – framstår inte Sverige som en kulturnation.
Det hade behövts en Strindbergs eller Lydia Sandgrens penna för att skildra den slokörade klentrogenhet med vilken dessa välkammade sailors mottar den skakande nyheten att Hisingen är i princip helt torrlagt en lördagskväll.
”Jag har egentligen bara fallit överbord en gång och det var när jag firade min födelsedag i Mariehamn.”
Nu har jag inte sett filippinarna på ett tag. Jag hoppas innerligt att de har konjak, cigarrer och kortlek i sin karantän, men jag har tyvärr inte hört statsministern eller Agnes Wold säga ett ord om det.
Gamla svenska sailors siktas fortfarande kring Rosenhill. De har gått i land för flera decennier sedan. I söndags promenerade jag skogsslingan runt fotbollsplanen och Rosenhill. Bakom trädtopparna syntes raffinaderierna i Skarvikshamnen. På en kulle står en rödvit fyrskeppslanternin. Nedom den finns en boulebana. Där stod två rynkiga saltstänkta män med klot i händerna och när jag passerade hörde jag den ene säga:
– Jag har egentligen bara fallit överbord en gång och det var när jag firade min födelsedag i Mariehamn.
Jag gick långsamt förbi med blicken i fjärran och fäste mig vid det lilla ordet ”egentligen”. Hade han varit med om andra vattenkänningar som liksom inte räknades?
I slutet av 1990-talet gjorde jag ett reportage om sjömanshemmet Rosenhill. Jag fick då av den före detta motormannen Anders på turbinaren ”Jakob Malmros” höra en historia som liksom har hemsökt mig sedan dess, för jag tror att den rymmer ett slags slug visdom.
Jag tror att den skulle kunna användas som anekdot av nån hejig föreläsare i organisationsteori, en sådan som tar 146 000 kronor plus moms för att träffa en ledningsgrupp klockan elva en tisdagsförmiddag i frukostmatsalen på hotell Billingehus. Jag är inte säker på exakt hur historien ska användas, men så får jag (vanligtvis) inte heller 146 000 kronor när jag yttrar mig.
”Jakob Malmros” - en turbinare på 108 000 ton - hade i september 1969 lossat järn i Brasilien och var på väg till Japan. Mitt ute i Stilla havet hörde motormannen Anders någon som ropade ”Help”. Ett rött huvud stack upp ur oceanen. Det var den skotske telegrafisten Ronald McCarthy som utan flytväst fallit överbord från ”Paikon” av Pireus.
”Paikon” av Pireus syntes inte till.
Ronald McCarthy hade trampat vatten i nitton timmar. Han var ganska trött på det.
På ”Paikon” av Pireus hade man försökt tillkalla hjälp, men misslyckats med att nå omvärlden. Skälet till detta misslyckande var mycket naturligt: telegrafisten låg i Stilla havet.
Jag har en stark känsla av det någonstans i denna berättelse om vådan av när kompetens går överbord finns en kärna eller sensmoral som en hejig organisationskonsult skulle kunna använda i en obeskrivligt färggrann bok. Härmed skänks historien till branschen.
Ikväll ska jag gå ett varv runt Rosenhill igen, i vårvinterblåsten.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
