”Alingsås Rörvision” står det på skåpbilen framför mig. Jag är på väg in till Göteborg. Ska just ta mig upp på Röde Orm, detta slingrande nystan av vägar som löper samman och skiljs åt, en elegant båge som kastas ut brant över Gamlestaden och kaoset runt Centralstationen. Det känns alltid som om jag kör ett rymdskepp, inte en bil, när jag glider upp mellan de kritvita ljusen som kantar körbanan. Rampen upp i rymden. Tiden försvinner. Alingsås Rörvision rattar vant upp sin vita skåpbil på Röde Orm och susar iväg mot något uppdrag. Tänk er: några killar kommer hem till er. Vi har en vision om hur vi vill lägga rören i ert hus, säger de. Vi drömmer om det här. Lägg dem bara där de ska vara, tänker jag. Finns väl bara ett sätt, det bästa. Visionen kanske är en lång båge under golvet, en båge som böjer av mot toalettens avlopp, guldkopplingar och ekologiskt lim i fogarna, blå plast i rummet och vit i hygienavdelningarna. Vattenlås i 12 valfria färger. Nät för hårstrån och skäggstubb och i colombiansk kevlar.
Jag blir alltid så glad när hantverkarna kommer. Alla problem är praktiska, inte emotionella.
Annars är det ett bra ord. Vision. Det blickar framåt, inte som skuldtyngda nyårslöften där man inte duger. Något man gjort fel under året, något man vill ändra på hos sig själv. Alingsås Rörvision vill visa att det är både högt i tak och att de kan utföra jobbet. Ett helhetstänkande. Jag tänker på mitt avlopp, lite då och då. Var tredje dag kanske. Jag skulle behöva visionärerna från Alingsås, men de har ålsnabbt tagit sig vidare genom trafiken, utom synhåll.
Något är definitivt fel hemma. När jag spolar i toaletten låter det som om någon stilla kräks nere i avloppet, små behärskade ulkningar. Sedan är det tyst länge. Jag går ner till trekammarbrunnen i sluttningen på tomten. Står och ser ner i den. Trekammarbrunn är för den som inte vet det, den näst sista stationen innan avloppet löper vidare till den 30 kvadratmeter stora grusbädd som filtrerar det som återstår av nummer två. Sedan försvinner det ner i jorden. Inser att jag måste kontakta en rörmokare. Det är inte direkt ett nyårslöfte, något mellan löfte och vision. Det är bara att ringa en hantverkare så är det över. Gör det bara.
Jag blir alltid så glad när hantverkarna kommer. Alla problem är praktiska, inte emotionella. De känslomässiga problemen är ofta av praktisk natur i botten, men det ser inte hantverkarna, de ser bara det fasta. De kan se in i ett hus, inte i en fastighetsägares själ, en infiltrationsbädd av tårar. Bara det fasta stannar kvar, det vill säga problemet som ska lösas. Det andra sipprar ut i sorgens grusbädd och försvinner, diffuserar. Så tänker jag där jag står och balanserar på cementrörets kant och gråter lite stillsamt. Detta med nyårslöften kommer för mig igen, dessa löften man avger i nyårsnatten. Man blickar bakåt, släpar det förgångna med sig som en boja runt foten. Det är bättre att ha visioner, ett vitt, bulligt moln som ligger vid vägens slut. Ett moln av möjligheter. Lite uppförsbacke är det, man vet inte som finns bakom kröken, men man får bara ta det. Tugga i sig det. Aptiten på framtiden måste vara oändlig.
Allt detta tänker jag när jag susar ner för Röde Orm i den sista slängen ner mot Göteborgs gnistrande matta av ljus. Var har jag varit? Hur kan tanken färdas så fort? Att blicka bakåt tar en väldig tid, medan visioner färdas blixtsnabbt. Jag är redan framme i det kevlarglänsande landskapet där alla problem är lösta. Tack Alingsås Rörvision. Tack för era drömmar. Tack för framtiden
