När göteborgare förr tog igen sig på soffan, sträckte ut sig, blundade och somnade, hette det att man hâla sej: han hâla sej en stunn. Ordet uttalas med samma långa a-ljud som vi har i gâlen, sâtan, fân och i en del specifikt göteborgska ord som bâla ’dricka mycket och fort’ och smâla ’prata mycket och fort’.
Nu ska det också sägas att alla göteborgare inte hâlade sig. Detta var en typiskt manlig syssla. Gubbarna hâlade sig, medan tanterna möjligen kunde slumra till i stolen med virkningen i knät. Barnen deltog inte i verksamheten, men de visste att de skulle vara tysta.
Dessutom är det nog så att det här mönstret att lägga sig på sängen eller sofflocket främst hör gårdagen till. Jag förknippar både uttrycket och sovstunden med mina föräldrars generation snarare än min egen eller mina barns.
Möjligen sovs det lika mycket i dag, men bostadsytan är större och det är lättare att dra sig undan och ta sig en power nap, ett modernt uttryck som saknar det lugna och kontemplativa som ligger i att hâla sig.
Gunde Johanssons Torparvisa från 1948 utrycker det njutningsfulla i vilan. Det är inte så det eftersträvansvärda uttrycks i moderna texter.
”För ja ä tôrpare ja, å ja har dä så bra
å ja ligger på sôffa, för så ska de va”
Även om ordet hâla sej är gammeldags och speglar en traditionell könsmaktsordning, kan man tillåta sig att fundera över dess bakgrund.
Alla göteborgare sa nu inte hâla sej, utan en del sa halla sej och en del lär ha sagt hälla sej. Sven Schånberg har formen hälla sig som uppslagsord i Kals Odbok. Han citerar ur ett brev: ”När man var trött gick man och hällade sig ett slag”. Jag tror emellertid att hâla sej och halla sej var betydligt vanligare än hälla sej i Göteborg.
Jag förknippar både uttrycket och sovstunden med mina föräldrars generation snarare än min egen eller mina barns.
Det är inte bara i staden som de här orden finns eller har funnits utan även i grannskapet. I Josef Axelssons bok Bonnemål i Kångälleböjjda (Kungälvsbygden) finns hâla seg med i betydelsen ’sova en stund’. Även andra ordlistor från Bohuslän har med ordet.
I Västergötland tycks man snarare ha sagt halla sej. Sven Lagerströms och Göran Stenbäckens bok ”Ordlistan. Språk i Sjuhärad – då och nu” har med halla sek i betydelsen ’ligga och vila’.
Om det är så att bohusläningar sagt hâla sej och västgötar halla sej, är det föga överraskande att båda uttrycken fått fäste i göteborgskan. Vilket ord som används i familjen beror rimligtvis på var man har sina rötter.
Orden är dessutom typiska familjeord, de förekommer knappast i offentligheten. Det är fullt möjligt att den egna familjen använt hâla sej medan Johanssons på svalen sagt halla sej, utan att någon upptäckte variationen.
De tre ordformerna hâla, halla och hälla har ett gemensamt ursprung. Hall och häll är variantformer, alltså två uttal som levt sida vid sida åtminstone sedan medeltiden. Det är faktiskt samma hall som i Halland. Det finns fler ortnamn med ordledet hall ’klippa, häll, sten’, till exempel Halla Heberg vid Vallda, Halleberg i Västergötland och Hallaryd i Småland.
Det finns också ett ord hall med helt annat ursprung. Det gäller dels den anspråkslösa hall som finns innanför ytterdörren till lägenheten, ett rum så litet att det inte ens räknas som rum. Dels avses större elegantare festsalar som Blå hallen i Stockholms stadshus och Royal Albert Hall i London. Det är dessutom samma hall i Valhall, de döda krigarnas boning i nordisk mytologi.
Nu återgår vi till hâla, halla och hälla. Svenska Akademiens ordbok (SAOB) uttrycker sig på följande sätt om hall: ”(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) större, slätt, svagt lutande, i dagen gående parti av berggrunden”. Med de orden kan man beskriva landskapet i både Bohuslän och Halland.
Ordet häll har samma betydelse. Spishäll avsåg från början en flat sten som användes i bakugnen.
Variationen mellan hall och häll noteras i Sven Hofs Dialectus Vestrogothica från 1772. Hof skriver att västgötskan har hall medan svenskan har häll. Han anger betydelsen som ’klippa, sten, särskilt klyvbar sten’. Preciseringen klyvbar sten leder tankarna till spiselhällen.
Enligt Rietz Dialektlexikon från 1867 används verbet halla i betydelsen ’slutta, luta’: ”Åkern hallar åt diket”. Axelssons ordlista från Kungälvstrakten anger också betydelsen ’luta’ hos hâla.
Vårt vanliga verb hälla som i hälla upp ett glas mjölk. Har sitt ursprung i hälla ’få att luta’. När man häller upp något ur en tillbringare eller en flaska, måste man luta den, även om vi sällan reflekterar över lutningen när vi häller upp ett glas öl.
Förr kunde hälla även användes om att luta på kroppen. Hallandssonen Olof Dahlin kunde runt mitten på 1700-talet skriva ”skön Agnes, hon hällde på hufvud och teg”. Hon lutade alltså på huvudet.
Hâla sej, halla sej och hälla sej har följaktligen en lång språklig resa bakom sig innan de hamnade på sofflocket i Göteborgsfamiljerna. Intressant nog finns det ytterligare ett par uttryck för att ta igen sig där lutningen är central, nämligen ta sej en lutare eller ta sej en lutis. Hur vanliga de här uttrycken är utanför Göteborg är jag osäker på. De båda uttrycken går i alla fall fortfarande att hitta i dagens texter på nätet: ”Ska ta en lutare, är dödstrött idag.” Sådana exempel tyder på att vi fortfarande har behov av att ta igen oss ibland. Vad vi sedan kallar sysslan varierar.
Om man säger en lutare, hâla, halla eller hälla sej, är måhända inte så viktigt. Oavsett språkligt uttryck är det hälsosamt med vila.
Eller som det kunde heta en gång: Om en skulle ta å hâla sej e lita stunn.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
