För dig som har 80 miljoner över

Våren kom ju till slut. Och i veckan var det dags för sjösättning. Under alla år vid Rådasjön i Mölndal var det svärfars gamla plastbåt som tog oss på spännande utflyktsmål, som pizzerian vid Stensjön och torget i Mölnlycke. Nu är det min pappas gamla plastbåt som bytt sörmländskt sjövatten mot Mälaren. Området jag bor i här i Stockholm heter Stäket och ligger vid ett smalt sund. Den som förr i världen kontrollerade det strategiskt belägna Stäketsundet kunde hindra främmande trupper från att ta sig vidare in i Mälaren mot Sigtuna och Uppsala. Intill vår lilla Ideal 430 ligger snabba motorbåtar och flotta segelbåtar. När vi köpte det gamla huset för två år sedan berättade mäklaren stolt att Stäket vid 1900-talets början var tänkt att bli Järfällas eget Djursholm. En greve Björnstierna hade storslagna planer: tomterna skulle vara väl tilltagna, husen pampiga och människorna rika och betydelsefulla. Flera praktfulla villor byggdes men sedan rann projektet ut i sanden – tomter styckades av, vanligt folk köpte och byggde småhus och nu varvas stort och smått i en ganska charmig mix.

Det slog mig häromveckan att jag aldrig hade sett originalet. Så vi tog en tur till Djursholm. Jag är uppvuxen i Örgryte och känner väl till funkisvillorna i Skår, lyxkåkarna på Prospect Hill och har varit på kalas i många tjusiga villor i Askim och Hovås, men ingenting, absolut ingenting, av det kan jämföras på samma dag som området Djursholm.

Det var i slutet av 1800-talet som bankdirektören Henrik Palme beslöt sig för att bygga en villastad, ett idealsamhälle, för bättre bemedlat folk. Djursholm skulle vara normskapande – som en skinande stad på en kulle för andra att se upp till eftersom livsstilen där skulle vara överlägsen andras i moralisk och social bemärkelse. Många av kåkarna är som små slott på långt över 500 kvadrat. Tomterna är gigantiska, många har utsikt över vattnet, swimmingpool och egen brygga med lyxjakten angjord. Vi ser några till salu-skyltar och kollar på Hemnet vad de små palatsen ligger ute för. Det billigaste kostar 38 miljoner. Övriga mellan 60 och 80 miljoner. Vi ser Björn Ulvaeus fastighet som ligger på en egen ö, med egen bro och funderar på vilket av de skandalomsusade nybyggena som är Spotifygrundaren Daniel Eks.

Föräldrarna lyste med sin frånvaro. En elevs föräldrar hade rest till Asien på ett tvåveckors retreat där mobiltelefoner var förbjudna och barnet lämnats hemma med en nanny utan möjlighet att ringa.

Mikael Holmqvist är professor i företagsekonomi och kom 2015 ut med boken ”Djursholm, Sveriges ledarsamhälle”. Han skriver rakt och koncist om hur området bygger på en stark frivillig segregering. Man vill inte beblanda sig med andra. De enda invandrare man möter i Djursholm är de som städar husen och bygger altanerna. Men han är tveksam till om invånarna är några att se upp till. Till Djursholm flyttar vanliga människor med mycket pengar. ”Genom sitt nya boende påförs de ett värde som sällan motsvarar deras intellektuella förmåga eller formella meriter. Djursholm erbjuder dem att förfina sin bakgrund, slipa bort sin provinsiella dialekt, vid behov byta efternamn, klä upp sig upp sig till en ny samhällsnivå, äta annan mat, ja, till och med röra sig på ett annat sätt vilket alla är centrala markörer för att få ett högre inflytande i samhället.”

En kvinna jag känner fick för något år sedan sitt första fasta jobb just på en skola i Djursholm. Själaglad förväntade hon sig en väl fungerande arbetsplats med ordning, reda och duktiga barn. Det hon kom till var en skola i totalt kaos där små mini-brats flashade med dyra märkeskläder och ignorerade lärarna. Föräldrarna lyste med sin frånvaro. En elevs föräldrar hade rest till Asien på ett tvåveckors retreat där mobiltelefoner var förbjudna och barnet lämnats hemma med en nanny utan möjlighet att ringa. Efter en veckas gråt och magont gick min vän för att säga upp sig. Rektorn blev förstås bedrövad men förstod precis och hade själv bestämt sig för att sluta av samma anledning. Nu sjunker elevantalet och skolor i Djursholm läggs ner eftersom inga barnfamiljer har råd att flytta dit. Kanske tur det. Inte minst när man har sett Malin Persson-Giolitos dystopiska Störst av allt. Kvar blir de gamla, rikemanspensionärerna, i enorma hus som de inte vill sälja för att då tvingas betala skatt. Som uppvuxen i Örgryte vet jag att det inte bara finns fördelar med att växa upp i ett ”ent” område. Det är svårt för barn att växa upp där man inte tillåts vara annorlunda. Så trots prakten i Djursholms känns det skönt att återvända till Stäkets säregna blandning och vår lilla Ideal 430. Tur att greve Björnstiernas projekt havererade. För övrigt ligger vår båtplats just där sundet är som allra smalast. Jag känner ett visst ansvar att hålla koll på vilka som far förbi.

Carin Hjulström