Exmerar du hele konkarongen?

Det franska inflytandet var stort i Sverige från 1600-talet och fram till mitten på 1800-talet. Inflytandet fanns inom stora delar av samhället. Det gällde militär och politisk organisation, och det gällde kultur och socialt umgänge.

Herrskapsfolk blandade in franska i sitt tal. En del kunde, andra tog efter, men fint tyckte man det var.

Olof Dahlin (sedermera von Dahlin) tyckte att många gjorde sig löjliga. Han låter den unge aristokraten Silfver-spasser-klinga resonera på följande sätt i en parodisk text från 1730-talet: ”Man observerar nu en hel annan delicatesse i expressioner, complimenter, kropps-affecter, kläde-modeller, Hof-etiqvetter, Mat-Reglor och Diéter, än då Min Herre i sådana affairer varit bekant.”

Dahlin överdriver naturligtvis, men kanske inte så väldigt mycket.

Lånorden var många under den här tiden, och de flesta användes ungefär med det uttal och den betydelse de hade i franskan, men en del ord spreds till bredare folklager, och då kunde de få en annan form.

Pigfranska är den halvofficiella språkvetenskapliga termen för franska lånord som genom tjänstefolket spridits till det folkliga vardagsspråket, och då kan orden förändras till både uttal och betydelse.

Ett typexempel är uttrycket pö om pö ’lite i sänder’ som har sitt ursprung i franskans peu à peu med samma betydelse. De första beläggen på stavningen pö om pö är från början på 1800-talet. Det här uttrycket har försvenskats till stavning och uttal så att det franska ursprunget inte längre är uppenbart. Uttrycket är spritt över hela landet.

Franskans moment ’ögonblick’ finns i vardaglig svenska i formen på momangen ’genast, på direkten’. Franskans gentil ’elegant’ stavas ofta schangtil i svenskan och används ibland i formen schangdobel ’elegant’. Förmodligen är detta en kombination av schangtil och nobel, hemmasnickrat och utan fransk förlaga.

Ett ord som varit vanligt i Göteborg är exmera ’uppskatta’. Någon kunde till exempel fråga om det ”exmerades en kopp kaffe”. Dagens unga känner inte igen ordet. Jag har inte använt det själv, men väl hört det. Jag förknippar det med kvinnor födda runt sekelskiftet 1900, och det var ett artigare uttryck än ”vill du ha”.

Exmera var det vanliga uttalet i Göteborg. På andra håll i landet finns ordet med uttal som extomera och extimera. Bakgrunden är det franska estimer ’uppskatta, sätta värde på’.

Estimera är precis som uppskatta dubbeltydigt, det betyder dels ’gilla’, dels ’beräkna värdet’, som i ”uppskatta avståndet till fem mil”. Det är i denna senare betydelse som estimera och estimat lever vidare i svenskan.

Den andra betydelsen, ’gilla, tycka om’, omnämns på följande sätt i Svenska Akademiens ordbok: ”numera föga brukligt utom i folkligt tal”. Detta skrevs på 1920-talet, och det är denna betydelse, ’gilla, tycka om’, som levt vidare som exmera i just folkligt tal.

Till de franska inslagen hör också en del ord för känslor och beteenden, till exempel antererad ’upprörd’, antura sig ’göra sig till’, inkiett ’otålig’ och jalu ’avundsjuk’.

De här orden har nog alla fallit ur bruk, men en del minns dem. De har funnits i göteborgskt vardagsspråk liksom i andra dialekter, och då ofta med ett drag av elegans. Det var lite elegantare att säga att någon var jalu än att kalla någon avundsjuk. Bakgrunden är det franska jaloux ’avundsjuk’, som för övrigt känns igen i engelskans jealous, och märkligt nog också i svenskans jalusi ’persienn, förhänge’. Man döljer något med jalusin och gör någon avundsjuk – eller hur man nu ska förklara uppkomsten av den användningen.

Antererad, som regel med uttalet åntererad, har varit mindre elegant. Ofta användes det kritiskt: han ble helt åntererad ’helt uppjagad’. Ursprunget är ett franskt altèrer ’förändra, uppröra, oroa’.

Antura sig ’göra sig till, åbäka sig, krångla’ har varit i bruk i Göteborg med omnejd. Det kunde användas som åthutning: antura dej inte. Det har också använts i den ålderdomliga svordomen hin antura dej ’fan ta dej’. Bakgrunden är franskans s’aventurer ’våga sig ut’.

Inkiett ’otålig, påstridig’ har använts för att bedöma sina medmänniskor, ofta sådana som är jobbiga att ha att göra med. Ordet har sitt ursprung i franskans inquiet ’orolig, otålig’, och här är förändringen i uttal och betydelse liten.

I uttrycket hele konkarongen ’hela högen, rasket’ är förändringen större. Ursprunget är conquérante, som i franskan användes om en större elegant huvudbonad för damer. Det franska ordet har ursprungsbetydelsen ’erövrare’, men användes alltså om en hatt.

Under 1700-talet sa man konkarong om huvudbonader även i Sverige, men under 1800-talet växte betydelsen ’hela högen’ fram. Hur det gick till när huvudbonaden blev hela högen, rasket i svenskan är oklart, men det är sådant som kan hända i språkets värld.

Ett annat franskt ord som fått en oväntad användning i Göteborg är apparell, ett ord som under större delen av 1900 använts för lastbrygga, lastkaj. Det kanske inte är i bruk längre, men många har lagt det på minnet.

Det franska appareil betyder snarast ’anordning’. Redan under 1600-talet användes ordet om en anlagd slänt för att transportera kanoner. Så här kunde ordet förklaras: ”Appareller kallas upgånger, som göras på inre doceringen af valn, at genom dem kunna beqvämligen komma där up med canoner, hästar och vagnar.”

Det finns ju en viss likhet mellan hur ordet används i militära och speditörsmässiga sammanhang. I båda fallen har man en anordning för att underlätta transporterna.

Termen pigfranska är användbar i många sammanhang, men vad det gäller apparell är det snarare körkarlarna än pigorna som varit inblandade.

Termen pigfranska säger emellertid något väsentligt om hur främmande ord kunde få fäste i svenska dialekter i gången tid. Franskans påverkan på svenskan kom via samhällets översta skikt.

Dagens påverkan från engelskan gäller alla samhällsklasser och alla miljöer. Att pryda sitt tal med främmande ord är inte längre ett överklassprojekt.

Lars-Gunnar Andersson