Titta på mina armar, sa min vän, jag borde nog ha en sjal på midsommarafton eller?
Hon pekade på halsen också: titta halsen. Då lät hon lite som nån som läser högt ur böckerna om Max: titta blöja. Titta rynka. Titta gammal (det sa hon inte, det var underförstått).
Och jag hade just köpt den avslutande boken i Max-serien: ”Titta Max grav”, av Barbro Lindgren, teckningar Eva Eriksson. Max blir här till slut vuxen, skiljer sig, åldras, dör. Det är en moralitet i pekboksformat avsedd för småbarn, som funkar för alla åldrar, särskilt nu.
Men min vän var inte intresserad.
I morse, i spegeln, (fortsatte hon), såg jag plötsligt min mamma. Och jag kom så väl ihåg den där apparaten hon var kopplad till, hur den lät, och att i gryningen tystnade den.
Oj, sa jag, för vad skulle jag säga.
Det är okej, fortsatte hon, det var långt före Corona och jag höll hennes hand. Och nu såg jag henne som hon såg ut då. I spegeln i morse. Det var bara det att det var jag.
Oj, sa jag, igen.
På den tiden fick man se gammal ut, fortsatte hon. Det var inte tal om att göra som Nancy Pelosi, i mammas kretsar.
Hon tystnade. Det är skönt med vänner man kan sitta tyst med. Särskilt ”i dessa tider” (under förra året användes frasen ”i dessa tider” totalt runt 2000 gånger i svensk press, i maj i år var vi uppe i 10 800, enligt Mediearkivet, hur det ser ut i slutet av året vet ingen).
Vi satt så tysta en bra stund, medan människor i alla åldrar rörde sig hit och dit framför oss, ibland tog de en sväng runt Järntorgsbrunnen och ibland stod de still som i tankar: allihop skulle de på något vis strax fira midsommar. Och om inte fira, så i alla fall försöka gilla läget, huka sig lite kanske och muttra: det kommer bättre tider.
Hur många gånger vi sagt det hittills i år är svårt att säga.
Jag säger det jämt.
Min vän sa däremot: Nancy Pelosi passade på att ansiktslyfta sig medan hon var i coronakarantän. Det finns bilder. Titta: ögonbrynen.
Bilden kan vara manipulerad, sade jag, av Trump-troll.
Min vän filosoferade vidare:
- När mamma var lika gammal som Nancy Pelosi är nu, såg hon ut som den 80-åring hon blivit. Vad ser Pelosi ut som? Finns det en eufemism kanske? Årsrik? I Sverige hade hon ändå kallats äldreäldre.
Hon hade blivit utdefinierad ur det samhälleliga ”viet”, sa jag.
Vi satt tysta igen, medan vi betraktade rörelsemönstret på torget, ständigt skiftande men ändå hela tiden detsamma. Det var lika rofyllt som att studera ett akvarium.
Min vän fortsatte: Nancy Pelosi ser förstås ut som hon måste se ut. I den maktmiljön räcker det inte att vara briljant, man måste bepansra sig om man är kvinna.
Numera avskyr jag att bli fotograferad, tillade hon. Vem är hon som sitter där, undrar jag alltid när jag ser bilden, det är inte jag i alla fall.
Låt oss fylla ordet gammal med nåt fint, försökte jag. Man får lov att vara en människa bara, bland andra människor.
Min vän ”ser mycket bra ut för sin ålder”, hör till saken. Möjligen har kvinnor som var vackra som unga svårare att acceptera tidens flykt?
Du vill ändå inte se ut som Nancy Pelosi, tröstade jag. Risken är att folk som hon till slut når en smärtgräns då de fixat för mycket? Det egna uttrycket är bortslipat. Det går inte att avläsa några känslor. De ler och ler.
Min vän log också. Kan jag få låna en sjal av dig, frågade hon. Hur många sjalar har du egentligen?
Många, sa jag. En för varje rynka.
