Det är typiskt att man så sent kommer på ett bra svar på en knivig fråga.
Det var förra året, på Bokmässan. Det var alltså inte ens vid årets bokmässa. Det var 2018, då Korsvägen var full av arga nazister och då en läsare ville anmäla mitt anförande på Göteborgs-Postens podium för att jag hade kränkt landskapet Halland.
Då, vid en konkurrerade tidnings kaffekantin, kom det alltså en man, beprydd med – närmast iklädd – sådana polisonger som skådespelaren Kevin McNally framträder i när han är styrman Gibbs i Pirates of the Caribbean.
Denne svenske styrman Gibbs puffade mig i bröstkorgen och frågade:
– Vad har du gjort för Bruttonationalprodukten?
Man får så mycket andra frågor annars. Spelar ni badminton? Tycker ni om ridhästar? Har du träffat Jimmie Åkesson?
Nej. Nej. Nej.
Jag kan naturligtvis skriva ytterligare ett kåseri i veckan. Men då är det ju någon annan som inte skriver ett kåseri. Och om jag slutar att skriva kommer det att vara någon annan som skriver, så det går väl jämnt upp.
Ibland är jag ute och drar vitsar för pensionärer. Men de har i regel hört vitsarna förut.
Jag åker spårvagn. Jag demidekkar inte så ofta.
En sommardag ungefär år 1984 upptäckte min bror och jag en dressin på Mollön. Rälsen löpte från en övergiven brygga upp på ett berg.
Jag befarar att jag inte har gjort så mycket åt bruttonationalprodukten, jämfört med sådana där rediga medborgare som exempelvis ishockeyspelare som håller i gång tandvården.
Jag svarade alltså att det var illa bevänt.
Men nu – ett drygt år senare – har jag kommit på vad jag borde ha svarat. Det är så dags.
Det finns en liten ö som heter Mollön. Mittemot Mollön ligger Mollösund. I släktens salteri och på bryggan har jag tillbringat alla mina somrar.
Mollösund är ett gammalt fiskeläge. Sillen försvann 1907. Min familj flyttade till Göteborg i höjd med Första världskriget. De gamla ställningarna för lutfisk stod och såg ödsliga ut. Familjens trankokeri plundrades på tegel.
En sommardag ungefär år 1984 upptäckte min bror och jag en dressin på Mollön. Rälsen löpte från en övergiven brygga upp på ett berg. För hundra år sedan hade den använts för att transportera långor. Torkställningarna täckte hela bergsidan och var i mitten av 1980-talet häpnadsväckande intakta. Det var hundratals omsorgsfullt resta och monterade timmerstockar. Rälsen var hel.
Dressinen stod högst upp på banan.
Den hade kanske lämnats där 70 år tidigare.
På dressinen låg tågvirke. Vi fäste repen i dressinens bakaxel och knöt de lösa ändarna i väl väl valda bärande bjälkar i torkställningen. Sent på eftermiddagen släppte vi dressinen från toppen av berget.
Effekten var fullständigt magnifik.
Dressinen drog ett par hundra stockar nedför berget.
Det bör ha varit det största plockepinnet i Sverige historia.
Vi stod och beundrade förödelsen. Vi kände en sådan glädje som man bara kan känna när man är tretton år och har ställt till det ordentligt.
Nu står torkställningen så fint på Mollön igen. Den har därtill fått nattbelysning. Den är reparerad och renoverad. En försiktig sondering vid Hembygdsföreningens möte i kyrkan i somras gav vid handen att en EU-fond för bevarande av europeiskt kulturarv hade använts.
Renoveringen hade enligt förljudande under en hel vår hållit igång en betydande del av Orusts hantverkare och bebyggelseantikvarier. Jag kände mig stolt över att ha lämnat detta betydande bidrag till den fulla sysselsättningen.
Jag gjorde alltså denna insats för bruttonationalprodukten redan år 1984. Sedan dessa har jag legat i lä jämfört med ishockeyspelare och graffitimålare.
Detta skulle jag naturligtvis ha sagt till styrman Gibbs på Bokmässan år 2018. Men jag hoppas att han bidrar till bruttonationalprodukten genom att vara prenumerant på Göteborgs-Posten.
