Det blir inget reportage om Titanicmuseet i Belfast. Ulf Sveningson och jag var där häromdagen. Men vi tappade sugen. Inte för museet, som var vackert nog med kartor i golvet och blanka digitala skärmar och små sjösättningsbiljetter och hundrasjuåriga kakburkar i glaslådor.
Men vi tappade sugen på – i tur och ordning – gränsen, Belfast och Brexit.
Det hade annars inledningsvis varit en solig morgon med dimma över Irland. Vi for med buss från Dublin till Belfast. Gryningen i Dublin hade varit silverne dis, spårvagnarna mot Glencairn och Leopardstown hade skramlat. En man i rött krulligt skägg hade spelat flageoletflöjt i S:t Stephens Green och exakt klockan sju på morgonen hade trafiken brusat upp som sockerdricka runt Trinity.
Vi hade sedan färdats norrut i vänstertrafiken längs de gröna kullarna. En gång sprang två ljusbruna hästar längs vägen. Vägen hette M1. Vi stannade vid ett kafé som sålde ett slags piroger med inbakade korvar. Framför mig i kön stod en man i ridkläder och keps med öronlappar.
Irland låg i sin säck av regn och sol.
Solen och kullarna.
Mellan två sådana kullar sa chauffören att nu passerar vi gränsen.
Det var samma vita rappade gårdar med svarta tak.
Det var samma pubskyltar och diken. Samma bruna hästar med slängande huvuden. Det enda tillägget var tre ytterst små fyrverkerifabriker några meter in på den nordirländska sidan, ty på övriga Irland är det förbjudet att tillverka raketer. Alltså åker Dublinborna denna bildsköna M1, med sin doft av häst och regn, passerar gränsen, köper raketer och återvänder.
Vi satt och tittade på detta blöta tysta landskap.
Det är här – beroende på eventuella utfall av Brexit och backstop och avtalslösa utträden – som gränsen mellan EU och Storbritannien går.
Vi tänkte på vad en svensk i Dublin hade sagt föregående kväll: att det naturligtvis inte går att ha automatkameror.
För då spränger de kameran. Då placeras en polis att vakta kameran. De skjuter polisen. Polisen som ska skydda kameran måste skyddas. De skyddar honom med betong och taggtråd och helikoptrar och automatkarbiner.
Sedan skulle allt vara igång som vanligt på Irland.
Det skulle vara igång med terrorister – eller om det är frihetskämpar – i regnrockar, med sura cigarrettfimpar i mungipan och rakhyvlar i bröstfickan.
Belfast kom. Det var mulet i Belfast. Det regnade mer. Det var lågtryck över Irland.
Belfast var grå hus, gula containrar, bruna brandgavlar, murar, järnstängsel som desperat målats i himmelslå kulörer. Det råder formellt sämja – eller åtminstone vapenvila – mellan protestanter och katoliker.
Men chauffören pekade ut gränserna år 2019: ingenmansland, stålgrindarna, muralmålningarna av unga bleka döda från 1971. Målningarna var så hopplöst välhållna. Ibland var det en liten minnesplats i en tegelkvadrat: nya minnesplatser, gamla oförrätter. Chauffören pekade ut en port som Dalai Lama hade gått igenom häromåret, vad det nu skulle tjäna till. Katolska och protestantiska barn växer upp femtio meter från varandra. De spelar aldrig fotboll med varandra. De träffas aldrig. De går i olika skolor. Deras lärare har gått på olika lärarhögskolor.
Belfast var grå hus, gula containrar, bruna brandgavlar, murar, järnstängsel som desperat målats i himmelslå kulörer.
Vad är protestanter och katoliker oense om? Är det något med nattvarden? Jag är oförstående inför teologiska och liturgiska spetsfundigheter. De hatar varandra.
Vi kom till Titanicmuseet. Men vi orkade inte. Vi hade sett för många irländska gränser och murar och stängsel på en dag.
Den digitala guiderösten talade om en dov undergångsaga, om ett fartyg som går under på grund av människors fåfänga, men vi tyckte att det liksom handlade om någonting annat. Vi lyssnade på rösten i tio minuter och sedan gick vi. Vi hade varit på väg från Dublin i fem timmar.
Och vi gick ut och satte oss på någon av dessa Belfasts eviga betongåkrar, med grästuvor och någon minnesplatta över någon 23-åring i regnrock som försvann i The Troubles.
Sedan for vi över gränsen igen. En av passagerarna i bussen berättade med hög röst en anekdot om en svensk som blir stoppad i en irländsk vägspärr. Polisen frågar om han är katolik eller protestant. Svensken säger att han är ateist. Polisen säger:
– Är du protestantisk eller katolsk ateist?
Men det var ingen som tyckte att det var roligt. Det är helt enkelt inte roligt längre. Och vi kom i kvällningen till Dublin.
