Simmande barn?
Simmande barn? Bild: Linus Valberg

Det är dags för mig att framhålla min egen förträfflighet

Ingen annan verkar ju göra det – jag får ta itu med saken själv.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Om två timmar och trettiosex minuter går jag på semester. Jag tänker avsluta denna kåseritermin med att framhålla min egen förträfflighet. Det må göras en gång om året.

Denna berättelse handlar om ett fenomen som alla pratar om detta år 2022. Men jag var pionjär i branschen, för över fyrtio år sedan.

Det är en julidag år 1975 och mitt fyraåriga jag vandrar på en badbrygga på Orust. Jag bär en blå badrock av frotté med monogrammet ”KW” och jag försöker hålla takten med den marschmusik som brusar ur en grå högtalartratt som hänger över en polkagrisrandig livboj.

ANNONS

Men nu märker jag att jag börjar den här berättelsen från fel håll.

Det är alltså simskolepromovering i Kattevik i Mollösund på Västra Orust sommaren 1975.

Jag har varit på plats klockan elva varje förmiddag.

Badplatsen i Kattevik i Mollösund ligger några hundra meter från det dubbla hus som min farfars far, sillhandlaren Martin Hansson, byggde när sillen gick till på 1880-talet. Det tar för en någorlunda rask vuxen person ungefär åtta minuter att gå till Kattevik. Det är en liten promenad längs kajen. Sedan följer en brant asfalterad puckel som leder till en cementerad stig, vilken sluttar serpentinaktigt genom ett björnbärsbuskage och mynnar ut i själva badplatsen.

Katteviks badplats är en av Orusts mest ärevördiga platser för simundervisning. Här har badgäster övat försiktigt sedan Oscar II:s tid. Här har Arne Borg flutit med cigarr i mun och talat om simningens hälsofrämjande effekter.

Här står omklädningshytter i grånat trä. Här finns ett bredbent och belevat hopptorn. Badbryggorna är omsorgsfullt gjutna med cementfogar över de varma klipporna.

Mitt fyraåriga jag färdas inte ensam till Kattevik. Jag för ett entourage bestående av en mamma, en mormor och en yngre bror i vagn. Mormorn är tjock och varm i trång blå polyesterklänning. Hon skjuter barnvagnen. Mamman drar en skrinda. Denna skrinda har röda hjulband och är enligt en ofta traderad familjeberättelse köpt i Stråvalla i Halland på 1940-talet. I påsar, korgar, suffletter och vagnsunderreden finns frottéhanddukar, smörgåsar, blöjor, oboy, saft, vatten, kylklampar, extrabyxor, nappar, myggspray, solkräm, vattenkannor, prickigkorv, plastelefanter, filtar, grodfötter och parasoll. Baslägret upprättas på klipporna.

ANNONS

Det går mycket dåligt för mig i simskolan.

Simfröken är en stadig dam med grön badmössa och starkt blommig baddräkt. Hon påminner om en dekorativ och ganska bred möbel. Hon bär badskor av skärt gummi.

Hon försöker med alla medel. Hon står med mig i vattnet. Hon hämtar gula äggformade flytdon av frigolit. Hon ligger på mage på den flisiga bryggan och demonstrerar stora grodlika bentag.

Efter den sista lektionen kan jag simma lika lite som före den första lektionen.

Så kommer avslutningsdagen.

Och nu meddelar alltså rösten i högtalartratten till min förvåning att barnen har varit mycket duktiga och följaktligen, säger rösten gladlynt och övertygande, kan barnen simma.

Det är en glad nyhet. Men helt överraskad är jag inte. Det är ju så mycket annat som händer plötsligt. Plötsligt har man fått en ny tand. Plötsligt har man fått en ny bror. Plötsligt får man åka flumeride. Plötsligt får man gå in i bollhavet på Ikea. Vuxenvärlden presenterar ständigt saker som tidigare varit omöjliga och som plötsligt är möjliga.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att högtalarrösten talar sanning: jag kan tydligen simma.

Jag bugar mig således lätt mot åskådarmassorna och kliver ur den blå badrocken. Jag står ett ögonblick vid badbryggans yttersta kant – det djupaste stället – och hoppar i.

ANNONS

Jag sjunker omedelbart.

När jag har varit på väg nedåt en stund känner jag en kraftig arm runt livet. Jag skymtar en blommig baddräkt.

Starka armar drar upp mig på bryggan.

Jublet stiger över granitklipporna.

Jag har aldrig senare i mitt liv mottagit ovationer som varit ens i närheten av denna julidag 1975.

Det är nu år 2022 och det går inte att lyssna på en nyhetssändning eller läsa en tidning utan att råka ut för någon som ser finurlig ut och säger att exempelvis ett politiskt förslag är ”en berättelse som måste kommuniceras” eller i – värsta fall – att ”narrativet måste kontrolleras”. Det är en märklig skuggbild av världen som utgår från att det vi säger om världen är viktigare än världen själv eller att en sanning inte är en sanning utan en ”berättelse”.

Ibland, när jag försöker följa nutida debatter, har jag en känsla av att vara patient på ett sinnessjukhus.

Samtidigt har alltså inte varit bättre själv. Ty sommaren 1975 trodde jag så mycket på berättelsen om att jag kunde simma att jag upphörde att tro på sanningen att jag inte kunde simma. Denna tro på narrativet, som det heter, var jag tidigt ute med för 47 år sedan. Jag skulle antagligen ha kunnat bli en utmärkt kommunikationskonsult med röda byxor och fria måltidskuponger. Men nu gick det ju alldeles snett i stället. Jag undrar förresten vart morgonrocken med monogrammet KW tog vägen. Vi ses om ett par veckor. Trevlig sommar.

ANNONS

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS