Jag bad senast om minnen ur de egna ordalbumen. Här kommer ett axplock. Jag tackar för minnen, funderingar och frågor.
Vi börjar med môsad. ”För något år sen hörde jag en diskussion i en ostaffär på Kungstorget. Butiken har en trogen skara kunder, och tonläget är alltid hjärtligt. Kanske måste man vara göteborgare för att riktigt uppskatta stämningen och tjôtet. I diskussionen nämndes ordet i môsad i betydelsen ’välbeställd’, vilket den till Göteborg inflyttade kunden inte begrep. Butiksinnehavaren fick förklara vad han menade. Själv studsade jag till, för jag förstod uttrycket med detsamma. Samtidigt noterade jag, att jag knappast kan ha hört ordet på över 50 år. Jag har efteråt försökt hitta ordet i listor med göteborgska ord på nätet – men förgäves. Finns det alls – eller inbillar jag mig bara att jag kände till uttrycket?”
Jo, ordet môsad ’rik, välbeställd’ finns i göteborgskan, men det är ovanligt. Det finns inga spår av ordet i äldre dialektuppteckningar. Min gissning är att ordet myntades strax före mitten på 1900-talet. Det fick en begränsad användning och försvann efter några decennier. Det kan vara äldre, men bevis och belägg saknas. I dag är det människor mellan 60 och 80 som använder ordet, om än sparsamt.
Ordet môsa ’slöa, röra sig långsamt’ är betydligt vanligare och lätt att hitta i vardagliga texter: jag môsade mig iväg. Detta môsa är rimligtvis en gammal uttalsvariant av masa, som i masa sig iväg. I äldre tid kunde masa också användas om att ”ligga och njuta av sängvärmen” och ”äta och göra sig goda dagar”, alltså att ha det gott och bekvämt i allmänhet. Man kan tänka sig att denna ”ha det gott”-betydelse är bakgrunden till môsad ’rik, välbeställd’.
Det andra exemplet är kladdnack: ”Kladdnack sa alltid min mamma, född 1937, när håret hade tovat till sig och behövde redas ut. Jag frågade henne var hon fått det ordet ifrån, och hon berättade att hennes mormor alltid sa det när de skulle kamma och reda ut håret. Det är ett ord som jag fört över till min dotter, och hon skrattade när jag frågade om hon haft något kladdnack på länge. Det hade hon inte.”
Jag sökte efter ordet kladdnack (och kladdnacke) i såväl ordböcker som textsamlingar utan att få en enda träff. Datorn undrade om jag sökte efter kladdkaka. Här har vi alltså ett ord som inte finns belagt eller noterat annat än inom familjen – än så länge. Jag tror att många har sådana här ”familjeord”. Men det hör nog till ovanligheterna att sådana ord förs vidare över tre–fyra generationer.
Ett betydligt yngre fenomen finns i följande minne: ”Nu gäller det min mellandotter född 1981. Sju år gammal krävde hon att familjen skulle erkänna allting. Badade vi så erkänn gott i vattnet. Erkänn bra sas om allting. Vi sa då att erkänner gör man något galet man gjort, men hon fortsatte stadigt några år att man skulle erkänna. Inga andra av barnen ’erkände’. Kan någon ’erkänn-epidemi’ ha brutit ut i just hennes klass?”
Den beskrivna epidemin fanns på i Kålltorp mot slutet på 80-talet, men den grasserade även i andra änden av stan. Min äldste som, född 1973, avkrävde oss dagliga erkännanden, hur bra en låt var eller hur tuff en cykel var.
En tolkning av Plikta är att det fanns en skylt med texten ”Vid plikt förbjudet att beträda gräsmattan”. Skylten saknas liksom tillförlitliga uppgifter som stöder den förklaringen.
I det här fallet handlar det inte om ett nytt ord utan om en ny betydelse till ett gammalt ord. I verbet erkänna finns två betydelsekomponenter, dels att man felat, dels att man håller med, vidgår något. I den nya användningen av erkänna saknas den första komponenten.
Den här användningen försvann efter några år: epidemin blev aldrig någon pandemi.
Ett äldre exempel: ”Min farmor, född 1914 i Tvååker, uppvuxen i Varberg och inflyttad till Göteborg på 30-talet, sa alltid ’Å herrarna i stan’ i betydelsen ’å herre gud’ om det var något hon blev förvånad över. Det hade varit så roligt om du kunde kasta ljus över detta.”
Jag tolkar detta som en svordomseufemism. Vi har å herrenadå som ett kraftuttryck för överraskning. Detta avser herren Gud, och då är det mildare med herrarna i stan. Det är en svordomseufemism, ungefär som järnspik för jävlar.
Möjligen finns där också en pikant association till herrarna i den gamla folkvisan ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen (i år har jag något som sparkar i magen).”
Flera frågor har med ords ursprung att göra: ”När jag var liten och seglade med föräldrarna i en klinkbyggd koster hade jag min nattplats i plikta (som idag nämns som förpik). Slog upp lekplatsen Plikta i Slottsskogen med en förklaring som jag inte godtar eftersom jag tror att ordet kommer från detta maritima ord.”
En tolkning av Plikta är att det fanns en skylt med texten ”Vid plikt förbjudet att beträda gräsmattan”. Skylten saknas liksom tillförlitliga uppgifter som stöder den förklaringen.
”Förpikstolkningen” motiveras övertygade i ett annat mejl: ”Jag är född 1940 och uppvuxen på Nordenskiöldsgatan. Närmaste lekplats låg i Slottsskogen. Den lekplatsen kallade vi för lekplatsen vid plikta. Orsaken var att den sydligaste fastigheten på Jungmansgatan var obebyggd, men omgärdad av ett högt stängsel och en låst grind. Fastigheten var triangulär och skall ha påmint om en fartygsplikt.”
Uttrycket lekplatsen vid plikta kan naturligtvis förkortas till Plikta, och detta är den gamla regelmässiga bestämda formen av substantivet plikt. Jämför dörr–dörra och tös–tösa.
Här har vi alltså två tolkningar av uttrycket. En tredje möjlighet är att lekplatsen i sig var triangelformad som en förpik. Det spelar en viss roll hur gammalt namnet är och hur gammalt det där stängslet var.
Det finns fler ord i albumen. Fortsättning följer.
