I fyra år bodde jag i en lägenhet i Annedal. Nedanför fönstret slamrade spårvagnarna och jag kunde se kvinnor gå med rullator mot Saronkyrkan. Fastighetsskötaren var norsk. Varje morgon tog han ett glas Linieakvavit i en expeditionslokal intill sopcontainrarna. Han gick i snickarbyxor. Han hade ett tunt rött skägg och berättade historier om sin värnplikt i Stavanger. Detta kvarter i Annedal var stillsamt, med grönt glas och gult tegel i trapphusen. Det var lite cykelstölder, men inte mer än vad kunde räkna med i centrala Göteborg. Jag hade blivit av med två cyklar på ett halvår, men det var usla cyklar och en av dem hade jag ställt synlig vid vägbommen.
En granne, en pensionerad studierektor från Västra Frölunda, hade fått sin cykel stulen inne i trapphuset.
Jag sa att det var besvärligt med cyklarna. Han hämtade en liten mugg till mig. Det var en sådan vit plastmugg som man får hos tandläkaren. Jag fick en centimeter linjeakvavit.
Men annars följde allt en lugn rytm. Jag gick på eftermiddagarna till Göteborgs-Postens nattredaktion och redigerade notiser om röntgenapparater i Uddevalla eller telefonstationer på Käringön och var hemma vid midnatt och sov i det dovt tysta huset som hade betongväggar som en gravkammare och jag satt på förmiddagarna i köket och skrev och kände de lätta vibrationerna av spårvagnarna. Det regnade ofta.
En morgon stod en man på trottoaren och vinkade åt mig. Han var klädd i mörkblå överrock och bar en enorm bukett i famnen. Jag öppnade fönstret. Han skrek över spårvagnsspåret att han sökte Östen Warnerbrings trumpetare. Jag släppte in honom genom det glasgröna trapphuset. Han var i åttioårsåldern. Han berättade att en av mina grannar hade spelat trumpet med Östen Warnerbring 1967 och nu hade trumpetaren genomgått en hjärtoperation och borde ligga hemma som konvalescent. Men han hade inte svarat i telefon på tre dagar. Kunde jag, undrade mannen i överrocken, ta hand om blommorna? Trumpetaren fick hämta dem hos mig senare.
Blommorna skrumpnade i mitt kök i ett halvår och jag hoppades att Östen Warnerbrings trumpetare hade gett sig av på en utlandsresa.
När gräsmattorna började bli ljusgröna lånade jag en cykel av min bror och kunde börja cykla hem på nätterna. En natt parkerade jag den vid bommen, men jag låste den noggrant. På morgonen var den borta.
Dörren till fastighetsskötaren Klaus stod öppen i vårmorgonen. Flaskan med fartyget och flaggorna och medaljerna på bordet. Jag sa att det var besvärligt med cyklarna. Han hämtade en liten mugg till mig. Det var en sådan vit plastmugg som man får hos tandläkaren. Jag fick en centimeter linjeakvavit.
Ja, det var ett tilltagande elände detta med cyklarna, sa Klaus.
Han tog en rund stålnyckelknippa från väggen. Jag följde honom ner i källaren. I tvättstugan låste han upp en plåtdörr. Det var en trappa ner i underjorden. Det var ett slags bergrum, en källare under källaren, med ett svagt lysrör i taket. Det fanns inget egentligt golv. Det var berg, taggigt och spetsigt. Ibland var det bara någon meter till tak. Jag kunde inte överblicka storleken. Det vindlade bort i mörkret. Jag kunde heller inte avgöra hur många cyklar jag såg. Det kunde vara sjuttiofem eller två hundra.
Nästan varje vecka, sa Klaus, tvingades han ta hand om slarvigt parkerade cyklar. Han visste inte riktigt vad han skulle göra med dem. Han hade ställt dem i bergrummet i ett par år, men nu började det bli fullt.
– Jag kan ta hand om den här, sa jag.
– Tack, det var hyggligt, sa Klaus.
Jag tog min brors cykel på axeln och bar upp den. Nästa vecka ställde jag den vid bommen på natten och den var borta på morgonen. Sedan flyttade jag till Majorna. Ibland tänker jag på lägenheten i Annedal och de ranka gnisslande spårvagnarna och på Östen Warnerbrings trumpetare och på linjeakvaviten och på cyklarna i berget.