Äntligen kom kakorna. Jag talar om skolresan i årskurs 9. Gammelmorfars Bästa Kolablandning, Kapten Orvars Sjörövarlakrits och en låda dammsugare som vi köpte själva. De senare går åt i rask takt men ju snabbare desto bättre resonerar jag, så blir vi av med dem. Värre är att gå runt till grannarna med beställningarna som togs upp någon gång i september. Jag skäms för den enorma entusiasm jag gick ut med när jag lade mig i det hela. Den långa leveranstiden (6 veckor), de alltför små lådorna med alltför få kakor i - allt faller på mig. Gör aldrig dåliga affärer på den egna gatan. Man kommer aldrig ifrån kunderna. Ska jag gå med huvudet sänkt hela vägen till våren?
En enkel sak som utlåning av hamsterhanne för parning, väckte ändå en viss bestörtning på gatan.
Hela grannskapet är fullt av kakförsäljande barn i olika åldrar. Eftersom det inte går att ha disco i år måste man skaffa pengar på något annat sätt. Varför inte gå runt och sälja kakor? Den lokala Facebookgruppen fylls av inlägg som: "Har köpt kakor från åk 6. Skulle vilja komma i kontakt med föräldrarna. Jag var inte hemma när leveransen skedde och jag har fått något helt annat än jag beställde." Eller: "När fick ni era kakor? Vi köpte från samma killar som er men har inte fått våra". "Min man tog emot dem under eftermiddagen. Vi måste fått någon annans beställning, fyra lådor Kapten Orvars Sjörövarlakrits", någon som känner igen detta?”. Skoldiscot, som vi alltså slipper i år, går ut på att äldre barn (12 år) lurar yngre barn (9 år) att köpa dyrt smågodis som packats om i plastpåsar. Festis och popcorn brukar också finnas. Popcornen kostar 15 kronor för en deciliter, Festisen något mindre. Sedan är det limbo i matsalen där skolans fritidsledare spelar alldeles för hög musik. Jag kan inte säga att jag saknar klassdiscot men kakorna är nästan värre. Som sagt, inga dåliga affärer på samma gata. Felet är att man aldrig kommer från sina misstag, det vill säga glappet mellan kundernas förväntan och den levererade varan.
Som 12-åring hade jag en tidning tillsammans med mina småsyskon. Den hette "Djuren som hobby" och kom ut endast på vår gata. Själv var jag redaktör och min bror, då 10 år stod som reptilexpert. Själv hade jag, förutom redaktörskapet, hand om hamsteraffärerna och en frågespalt på ämnet. Tidningen trycktes som blåstencil med svag spritdoft och illustrationer gjorda av oss själva. Vår affärsidé var uthyrning av hamsterhannar för parning. En hona är brunstig ungefär var fjärde dag och vanligtvis bara ett par timmar varje gång. Det gällde alltså att passa på. Hannen hyrde vi från Mörngatans Zoo för 5 kronor om dagen, och hade vi honom hemma i en vecka kunde vi i bästa fall räkna med två befruktningar, grannarnas hamsterhonor ej inräknade. De som kom bärande på sina egna honor fick betala 5 kronor, en ren vinst alltså, dessutom utan grossessgaranti.
En enkel sak som utlåning av hamsterhanne för parning, väckte ändå en viss bestörtning på gatan. Det är svårt att sätta en kvalitetsstämpel på själva upplevelsen, om man inte räknar med den lektion i sexualkunskap som grannskapets barn får, men grannarna var som sagt inte nöjda. Den inhyrda hamsterhannen besteg lydigt hona efter hona på en bädd av kutterspån, om och om igen. Upplevelsen bjöd vi på, rättare sagt den var svår att undkomma. Sedan kom föräldrarna. Arga är en underdrift, både för spektaklet med parningen och att vi lurat av de andra barnen fickpengarna. Tyvärr gick tidningen i konkurs efter bara tre nummer, men ett antal grossesser hann vi med. De är vi stolta över. Vilka som skäms är lättare att räkna ut.
