När detta skrivs sprids just nyheten över världen att Kina har återhämtat sig i så hög grad från virusets härjningar att matmarknaderna för hundar och för ormar, fladdermöss och andra vilda djur öppnat igen…
Det var i en sådan marknad viruset hade sin begynnelse.
O Sancta Simplicitas!
O heliga enfald. Som Jan Hus sa när han blev levande bränd och såg en bondkvinna komma fram och kasta ett litet risknippe på hans bål i Konstanz den 6 juli 1415. Kanske avsåg han att hennes bidrag inte skulle betyda så mycket mer för hans lidande, eller också tänkte han på kyrkan som eldade upp honom för att han hade fel tro.
Han var tjeck och verkade i Böhmen, föregångare till Martin Luther och efterföljare till John Wycliffe.
Och hur skall man få hem sömntabletterna från apoteket? De kan inte beställas på nätet för leverans i brevlådan
Wycliffe (1324–1384), var engelsman och angrep katolska kyrkan för dess rikedom och förfall. Han hävdade att påven inte kunde betraktas som Jesus ställföreträdare på jorden. Han menade att bibeln kunde förstås av alla och inte behövde tolkas av prästerna. Han tillbakavisade transsubstantiationsläran – att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod – och gillade inte helgondyrkan och prästernas celibat.
Är då mänskligheten oförmögen att lära sig något av sin historia?
Sannolikt.
Jodå, den kommer säkert att ha beredskapslager av skyddsutrustning för sjukvårdspersonal och många fler intensivvårdsplatser i något decennium framöver, men händer det under den tiden ingenting, så kommer vi inte längre att ha några sådana lager. Någon kommer att ställa sig upp och säga att det där kostar ju stora pengar till ingen nytta och vi kan spara in multum. Och så gör vi det.
Vi sitter i karantän, min trevliga – gudskelov för det! – fru och jag. Vi tillhör en riskgrupp. Vi har inte träffat mänskligheten på mindre än två meters håll, utomhus, under dessa dagar. Vi kan inte träffa vår dotter eller vår dotterson eller hans moster eller andra släktingar, eller grannen och vänner som vi brukar.
Förutom all saknad är det är förknippat med vissa andra svårigheter att vara i karantän. Vi handlar på Ica och får varorna hemkörda och ställda utomhus. Vi tar handskar på och bär in kassarna och plockar upp varorna som någon nyligen plockat ner. När vi lagt in allt i kylskåp och skafferi tvättar vi händerna länge och sjunger små konstiga sånger.
Stigarna längs Säveån är smala och man kommer mänskligheten nära när man möter den. Inte sällan joggar den förbi med en andedräkt som ett ånglok. Vart skall man ta vägen för att inte träffa på den för tätt intill? Det är inte lätt, den finns överallt, och de som inte är i någon riskgrupp tar inte sällan lätt på de två metrarna.
Och hur skall man få hem sömntabletterna från apoteket? De kan inte beställas på nätet för leverans i brevlådan. Eftersom de är narkotikaklassade måste man gå till servicebutiken för att hämta ut dem mot uppvisande av legitimation. Men inne i servicebutiken vill man inte stå i kö. Inte heller vill man träffa mannen bakom disken. Man får besvära den unge grannen, lägga sin legitimation i brevlådan, och be honom plocka upp den där och med dess hjälp få ut pillren. Och placera dem och legitimationen i brevlådan, så vi kan hämta dem där. Med handskar på. Och sedan får man tvätta händerna och sjunga konstiga små sånger och swisha honom betalningen. Så att man äntligen kan få sova. Att sova – intet vidare – och veta, att uti sömnen domna hjärtekvalen, och alla dessa tusental av marter, som äro köttets arvedel – det vore en nåd att stilla bedja om. För att nu citera Hamlet i Hagbergs översättning.
Och så måste man be grannen att åka till systemet för att köpa en dunk Drostdy Hof Chardonnay Viognier. Den är tyvärr beställningsvara på vårt bolag. Vi brukade släntra in på Systemet vid Bagges torg och beställa den, och så fick vi ett SMS när vi kunde hämta den. Men nu kan vi varken släntra in eller hämta.
Grannen lär få ligga i.
Och hur skall man få tag i en bakrutetorkare till bilen? Den håller på att ramla isär. Ja, inte bilen, jo förresten, den också. Och så skall den in på service. Och så skall den lämnas in för däckbyte. Det här samhället är inte tänkt för att man inte skall träffa på resten av mänskligheten.
Men vi är lyckligt lottade. Vi har trädgården. I den blommar redan blåsipporna, och vitsipporna har försiktigt börja titta upp, snart bildar de hela mattor. Staren har kommit och traskar omkring på gräsmattan. Förhoppningsvis hittar han en maka, och de kommer att renovera boet under tredje nockpannan från södra gaveln räknat, precis som alla andra år.
Fast när vi satte igång robotgräsklipparen fick den spader. Den stannade förvirrat mitt på gräsmattan och klagade på att den inte hade några riktlinjer. Fast den hade det. Så vi lämnade in den på Floda Skog & Trädgård utan att komma mänskligheten närmare än två meter och utomhus. Förmodligen vill de ha betalt när vi hämtar den. Tar de swish, håller de sig undan?
Men forsärlan är här sedan veckor tillbaka, dock är stigarna längs ån för smala för att vi skall kunna se den så ofta. Och snart singlar hussvalorna lågt över ån.
När de flyttar söderut igen – är det här över då?
