Det är inte lätt att vara man.
Och då tänker jag inte på sådana där bagatellartade situationer som man råkar ut för när man är 22 år. Jag befann mig då i södra Tyskland och jag gick på en skogsväg arm i arm med en rödhårig tysk tennisspelerska. I en dunge fanns en liten parkeringsplats. På parkeringsplatsen stod en mörk tysk bil med silverne kylarprydnad. Vi stod tysta i mörkret och tittade på bilen. Jag försökte försiktigt lägga armen över hennes axlar. Den rödhåriga tyska tennisflickan sa:
– If you are a man you take the car.
Sånt är ju bagateller. Möjligen har händelsen bidragit till att jag ännu vid nästan femtio års ålder saknar körkort. Man vill ju inte ta några risker.
Vi var mycket tydliga i våra instruktioner: han fick under inga omständigheter prata om Bruce Springsteen, ty då kom han i självsvängning och slutade aldrig.
Jag är också djupt medveten om att själva formuleringen ”Det är inte lätt att vara man” är komplicerad i en framstegsvänlig tid. På något sätt – enligt mekanismer som jag i princip saknar kontroll över – är den blotta tankefigur som röjs genom uttalandet att man är en smula bakom, auktoritär, chauvinistisk, insnöad, schablonartad och kortsynt.
Men det kan inte hjälpas. Det är inte lätt att vara man.
Jag vill betona att påståendet inte utesluter att det skulle vara svårt att vara kvinna. Men jag nöjer mig med att i detta kåseri omfatta männen. Hälften av mänskligheten får räcka.
Det finns en gammal Strixteckning – eller om det var Söndags-Nisse. Det är en kavaljer som funderar på en komplimang och säger:
– Inte svettas du mycket för att vara så fet.
Jag kände för tjugo år sedan en man som gick så länge och funderade. Han snidade på den perfekta formuleringen. Han gav verkligen allt. Han tittade flickan djupt i de ögon där han själv så hjälplöst gått vilse och sa:
– Du är så vacker och du har nästan ingen beläggning på tänderna.
Jag minns också – det var längesedan – en ung man som skulle på en dejt. Han var oerhört nervös. Vi andra coachade honom som om han skulle upp i tolv kärva ronder mot Evander Holyfield. Vi var mycket tydliga i våra instruktioner: han fick under inga omständigheter prata om Bruce Springsteen, ty då kom han i självsvängning och slutade aldrig. Vi puffade iväg honom. Sekonderna lämnade ringen. Han kom dyster tillbaka efter tre timmar. Han hade fått panik. Han hade pratat om ”Greetings from Asbury Park, N.J”. När han började med ”Darkness on the Edge of Town” hade flickan lämnat lokalen.
Han var ung. Men det blir inte nödvändigtvis lättare med åren.
Jag har en god vän – en 44-årig man – som förra tisdagen satt med höjd äggsked mitt emot sin hustru vid ett göteborgskt frukostbord. Hon frågade:
– Är det för att jag är fetare än någonsin som jag snarkar?
Han satt kvar med höjd äggsked. Ett ja var inget lämpligt svar. Inte heller ett nej. Han sänkte äggskeden, klev i ytterrocken och gick till jobbet. I den mån det existerar sådant som manliga nätverk har han vänt sig till det. Vi kan inte hjälpa honom. Det har gått en vecka och hon väntar på svar. Det är inte lätt att vara man.
