Urax sprider lugn mitt i kaos

– Jag får nypa mig i armen varje dag, att jag faktiskt får ha detta jobb, säger den ridande polisen Anna Nordenswan, när vi kliver in i det rensopade stallet som doftar av spån och hö. Vi går till en av boxarna där den kolsvarta valacken Urax nyfiket hälsar, för dagen med skyddssko efter att ha trampat av sig en baksko vid en fotbollsmatch.

– Det är så typiskt honom, ler Anna kärleksfullt och tillägger att när hästarna någon enstaka gång skadar sig är det oftast under lek med varandra i hagen, bus med en vattenhink eller annat självförvållat. Däremot skadas hästarna ytterst sällan i samband med insatser och få människor attackerar de väldiga djuren som inger en vänlig respekt där de majestätiskt kliver fram på gator och torg. Med avväpnande lugn stävjar de våld med sin blotta närvaro, och tillsammans med sina ryttare syns de över folksamlingar vid konserter, demonstrationståg och fotbollsmatcher, likt robusta stenar i en flod, till synes oberörda.

Överblick från ovan

– Utöver att kunna lugna och skingra folk har vi god överblick däruppifrån hästarna, samtidigt syns vi bra och det är lättare att kommunicera från hästryggen, säger Anna medan hon tar på Urax grimman, stryker över den sammetslena pälsen och leder ut honom i den klara höstvinden.

Anna som alltid varit djurvän och hängiven hästtjej ville tidigt bli veterinär

– Men när jag insåg att mina betyg inte skulle räcka till ville jag bli ridande polis istället. En dröm hon höll fast vid och som 20-åring blev hon färdig polis, en förutsättning för att kunna sedan bli ridande polis. Drivkraften bakom yrkesvalet kommer tveklöst.

– Jag inte ville sitt på kontor utan göra något spännande, hjälpa till, ställa saker och ting till rätta, ler Anna som utstrålar pondus och ödmjukhet på samma gång.

Efter fyra år som ingripandepolis fick hon jobb vid Polisrytteriet Väst i Göteborg 2006. Med drygt 30 procent kvinnor totalt i poliskåren är det inom polisrytteriet nästan bara kvinnor.

Polisen utbildar inte ryttare

– Grejen är att man måste kunna rida och ha hästvana för polisen utbildar inte ryttare, därför blir det mest tjejer som söker. Man får inte vara det minsta osäker i sadeln i de extrema situationer vi ofta befinner oss i, säger Anna som nu arbetat som ridande polis i femton år.

– Det är verkligen världens bästa jobb. Det är fantastiskt att jag kan kombinera mitt yrke som polis med min hobby, hästarna, säger hon med kvardröjande värme.

Varje dag tränar hon Urax och rider dessutom två-tre andra hästar. De tränar dressyr, hoppning, rider i skogen, omväxling som bygger starka och sunda hästar.

– Är vi inte ute på någon särskild insats patrullerar vi också runt om i Göteborg med omnejd nästan dagligen. Vi ska täcka upp hela Västsverige, lastar hästarna i transport och åker till andra kommuner för att patrullera. Vart de än kommer är hästarna ett uppskattat inslag i gatubilden som väcker nyfikenhet och ger ingångar till samtal.

Folk känner sig trygga

– Mestadels är folk väldigt positiva. De blir glada, känner sig trygga och vill klappa hästarna och prata. För vissa personer är det faktiskt första gången de klappar en häst, det är väldigt fint, säger Anna och lyser upp lite extra.

Vi passerar hagarna och hästkompisarna som tittar upp. På rytteriet finns femton polishästar men ska vara några fler. Men tar tid att finna de rätta.

– Vi väljer hästar med ett särskilt lynne och lugn, men framförallt måste vi känna att de vill detta, annars funkar det inte. Anna har med åren blivit bra på att känna av hästarnas sinnelag och hur de trivs. Poängterar att det inte går att tvinga eller träna fram en riktigt bra polishäst.

– Vissa passar inte och det märker man snabbt. De gör vad de ska men är inte helt bekväma och då ska de inte vara polishästar. De måste ha med sig sina egna, inre förutsättningar att gilla sitt uppdrag, säger Anna som är övertygad om att polishästarna är medvetna om att de faktiskt uträttar något viktigt.

– De känner att de gör ett betydelsefullt arbete och gör skillnad.

Hon ser också hur de olika individerna intar olika roller.

– Någon gillar att gå längst fram, en annan gillar att stå mitt i ett kaos och ser som sin uppgift att sprida sitt stora lugn.

Polishästarna tränas långsamt under flera år för att vänja sig vid höga ljud, att saker kommer farande i luften, bilar, spårvagnar, bländande strålkastare, smällare, fyrverkerier, folksamlingar, musik, rop och skrik, hastiga rörelser och sirener. För att dämpa allt stressande oljud har hästarna alltid öronproppar. Men de är flyktdjur, kodade att springa när de blir rädda.

Polishäst i samhällets tjänst

– Även polishästar blir rädda men vi hjälper dem att hantera det. Förmedla att ”jag förstår att du är rädd men nu stannar vi här”. ’Övertyga dem om att det går bra, att man är med dem. De är också tränade att vara lydiga och att lita till sin ryttare. Ett förtroende som byggts upp genom år av träning och gemensamma upplevelser.

Polishästarna arbetar hela sitt liv i samhällets tjänst och får i gengäld den bästa omsorgen.

– De har ett väldigt varierat och bra hästliv. De patrullerar, är med vid insatser, tränar, vilar eller leker i hagen med sina kompisar däremellan. De är så väl omhändertagna, säger Anna som helst inte vill tänka på när Urax pensioneras och hon inte längre ska dela sina arbetsdagar med honom. För banden är så starka, så invanda.

– Vi har ju en väldigt speciell relation, vi har varit genom så mycket tillsammans. Vi är lite som ett gammalt par, ibland grälar vi men gillar samtidigt varandra djupt och innerligt.

Anna Berglund