Vi människor lever olika liv och därför skiljer upptakten till det nya året sig åt. Alla har sin egen start på januari. Den kan rymma allt mellan tillförsikt och oro, förändringar och stagnation, nyårslöften och vintersvek. Gemensamt kan vi ändå önska att det nya årets upptakt ska rymma något av upptäckt. Nystart innebär inte sällan andra perspektiv.
Också upptakten till en berättelse kan variera med olika perspektiv i fokus. Ta till exempel berättelsen om Jesus. Lukas start är välbekant för många tack vare julevangeliet: ”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas…”
Evangelisten Markus, däremot, börjar i en helt annan ände. Han tycks ha bråttom när han skriver och blir ibland nästan bloggbetonad i sin text med korta inlägg och uppdateringar. Markus inleder med två profeter – Jesaja och Johannes döparen – som ropar i öknen. I ödemarken finns Markus upptakt till berättelsen om Jesus:
”Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde’”.
Visst skiljer sig Markus upptakt åt från Lukas. Hos Lukas möter vi ett nyfött foster; hos Markus en vuxen man. Platsen är inte längre krubban i Betlehem utan floden Jordan. Jungfru Maria är ersatt av Johannes döparen som ett slags förlossare. Herdarnas vittnesbörd utbytt mot Andens duva. Och i stället för änglarnas bekräftande sång i julnatten hörs Guds egen röst från himlen.
Ett annorlunda julevangelium med andra perspektiv där grundbudskapet ändå är detsamma: att Jesus är Guds son och att i honom förenas himlen och jorden.
Dessutom tycks Lukas och Markus bära på samma uppfattning om tiden. Språkligt använder de samma formulering i sina respektive inledningar: ”Vid den tiden…”. De vill båda fixera berättelsen om Jesus i tidens skeende och inskärpa att här tar historien en ny vändning.
En teologisk förståelse av tiden och tillvaron innebär att tiden har en riktning och att tillvaron har en mening. Gud har en avsikt och en omsorg. Kanske framträder det ännu tydligare i den gamla bibelöversättningen från 1917: ”Och det hände sig vid den tiden …” Tiden bär på ett skeende som ”händer sig”.
Också vår egen tid har en riktning och vår tillvaro en mening. Det gäller för oss att upptäcka Guds omsorg och avsikter, såsom de uttrycks genom profeten Jesajas ord i öknen: ”Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min. Du är dyrbar för mig, jag ärar och älskar dig.” Människan är tilltalad av Gud. Inte utskälld eller åthutad. Utan nämnd vid namn, kärleksfullt, varsamt och ömt.
Ett evangelium att upptäcka och bära med sig i det nya årets upptakt.
