Upplysningens dimmer är liksom neddragen

Prästen Jonas Eek funderar över pandemins omskakande mentala frågeställningar. ”Insikter som dessa ställer existensen i blixtbelysning och leder till inre överläggningar om det fundamentala. Vad gör jag av min tid? ”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Vad håller jag på med? Pandemin har väckt grundläggande frågor hos många. Inte bara undringar inför experternas ofta oklara uttalanden eller myndigheternas ibland skumma hantering, utan också frågor in mot den enskilda människan. Hur ser hanteringen av mitt eget liv ut?

Det är som att Covid -19 har påmint om sådant vi annars är duktiga på att tränga undan: utsattheten, alltings skörhet och den utmätta tiden. Insikter som dessa ställer existensen i blixtbelysning och leder till inre överläggningar om det fundamentala. Vad gör jag av min tid? Vad skulle jag vilja göra? Vad skulle jag vilja se innan jag dör?

ANNONS

I bakvattnet av pandemin syns en ny trend. Allt fler väljer att säga upp sig från sina arbeten. I USA talar man om The Great Resignation eller The Big Quit, de många uppsägningarnas tidevarv. Över 20 miljoner människor i USA lär ha sagt upp sig, bara under det sista halvåret 2021. Experterna förklarar rörelsen bland annat med att människor länge har levt för att jobba, men att pandemin i grunden har ifrågasatt den livsstilen.

Vad skulle jag vilja se innan jag dör? Det är en inte alldeles dum fråga för den inre människans mognad. För den leder vidare mot prioriteringar, ambitioner och värderingar. Den ger, kort sagt, perspektiv.

Den här helgen ställer kyrkan just denna fråga. Och vi gör det tillsammans med Symeon. Det berättas om honom att han var from. Han hade fått ett löfte om att han inte skulle ”se döden förrän han hade sett Herrens Messias”. Vad Symeon önskade se innan han dog handlade alltså inte om fjärran resmål, professionell framgång eller det egna släktnamnets säkrade framtid. Han hade andra drömmar. Större visioner. Att få se Guds räddning för alla folk.

Vi vet inte något om hans ålder. Traditionen har gjort honom till en gammal man, men det står det faktiskt inget om. Däremot att han, när han får se Jesusbarnet i Jerusalems tempel, tar honom i famnen och utbrister: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen”. I barnet ser Symeon allt det som han önskat se innan han dör. Oavsett om han själv är gammal eller ung – de perspektiv han nu får innebär att det inte längre spelar någon roll när han dör. Han är färdig. Han har skådat ljuset.

ANNONS

Berättelsen kan kännas långt borta. I tid, rum och erfarenhet. I våra egna liv är insikterna ofta mer trevande. Upplysningens dimmer är liksom neddragen jämfört med Symeons maxläge. Men också i vårt famlande, i gränslandet mellan vinter och vår, jul och påsk kan vi erfara ljuset. Det ljus som tändes i julas dröjer sig kvar och mer än så – ljuset tar över allt mer; mörkret är på reträtt. Vi anar det. Och de allt längre dagarna förstärker insikten.

En personlig favorit så här års är SVT:s Solfilm. Den tecknade filmen som, i samband med Aktuellts måndagssändningar, visar solens upp- och nedgångstider. Vecka för vecka får vi lov att skåda ljuset. Mörkret har ingen chans. Solfilmen är inget mindre än ett TV-utsänt hopp. Snacka om public service.

Visst – filmen kanske inte kvalar in på vad jag hoppas få lov att se innan jag dör. Men den för mina tankar till Symeon i templet. Det räcker gott.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS